Aftonbladet – 11 augusti 1846, sida 1

— Återtag dessa ord, min goda far! yttrad hon i bedjande ton. Låt icke denne manne tro att ni, om det ock gällde hela er jordisk lycka, skulle kunna hysa en broitslig tanka Min far!... för allt hvad ni har kärt och dyr bert i verlden, säg till denne olycklige gubbi det han har ingenting att frukta af er, huru dana än de förbrytelser kunna vara, dem har hittills begått, eller framdeles kommer att bgå. — Och hvarföre skulle jag behöfva aflä:ga ett sådant löfte? ropade fredsdomaren häftigt. Behöfver Martin-Simon ropa ut att han är en hederlig karl, ur stånd att begå ett brott? Raboisson vet detta, lika väl som någon annan, ehuru föraktlig han än är. — Jag vet, mumlade Raboisson, att alla Janlets innevånare äro er tillgifna och att ni enlast behöfver säga ett ord, för att... — Nog derom, föll Martin-Simon honom i alet. Hör på, Raboisson; jag tänker att du j har annat ändaroål med din hitkomst, än len att preja penningar af mig, likasom du örut ofta gjort. Nå väl, hvad stulle bända, i all jag nekade dig penningar? — Då skull? jag säga allt hvad jag vet, svaade auvergnaren med ett högljudt oc råit apskraftt. — Och hvad skulle du säga? ... Du skulle, jan tvifvel, berätta alt du, när du en natt ade blifvit herbergerad bär, mig ovetande, ade selt mig oeh min dotter smälta metaller ti ett litet, i sjelfva klippan ingräfdt laboraorium, här under våra fötter, och hvars tillaro ingen anar. Häref slöt du, helt förnum