Aftonbladet – 10 augusti 1846, sida 3

— Ar Han tycktes uttala dessa sista tre orden mer ett konvulsiviskt raseri; hans dotter deremo syntes icke förlora något af sin vanliga kall; värdigbet. Ändtligen sade hon: — Låt icke någonting så obetydligt som denne karlens ankomst nedsiå er, min far. Vi måste återigen ge honom hvad han begär och låta honom gå sin väg, så fort som möjligt. — Ja, men ban skall svara mig att detia besök är det sista och att, när jag gjort allt för att köpa hans tystnad, skall han icke längre dölja den hemlighet, hvarpå så många personers välfärd beror. Jag har mina skäl att tro det ban redan har omtalat någon del af hvad han borde förtiga. Priorn i Lautaret har säkert af bonom erhållit alla slags vigtiga underrättelser, och du har nyss hört att den der tölpige skolmästarn har försökt förmå honom att tala. Hvad skulle det bli af mig, om sanningen kom i dagen? I följd af Raboissons prat, misstänker man redan något här i byn. På mitt hedersord tänker jag icke att om någon af vårt folk ville skicka bonom en kula i hufvudet, skulle det vara en god gerning. — Förjaga alla sådana tinkar, min far; betänk alt Raboisson väl kon komma er att darra, men ej att rodna. Förlita er på Gud, som hittills förlänat er den nåden att uppfylla ett så stort uppdrag. — Jag skulle således afstå från den stora uppgift, som jag en gång företagit mig att lösa. Marguerite, om jag skulle, som jag låfvade vid min fars dödsbädd, afsäga mig dessa rikedomar, hvaraf jag nu är innehafvare, till allas väl, allas förmån, så skulle jag dö, ser du. Jag ör så