Aftonbladet – 10 augusti 1846, sida 3

Gästerna svarade med några artiga ord och man lagade sig att lemna salen. I trots af Martin-Simons skenbara lugn synes det dock att ban var mera sysselsatt med detta besök, än han :i sjelfva verket ville låta påskina, och hans oro undöll ingalunda gästernas uppmärksamhet. Imediertid följde han dem sjelf till de åt dem utsedda rummen, dit deras saker blifvit burna. Efter att bafva gjort sig väl underrättad alt ingenting fattades, skyndade han åter ner i matsalen, der Marguerite hade qvarstannat. Han fann sin dotter sysselsatt med att helt lugat utdela befallningar åt tjenstfolket, i och för bordets afdukning, m. m. som om ingenting i verlden varit i stind att störa lugnet hos derna så ovanligt starka själ. Med en vink be!allte han tjenstfolket att gå ut, hvarefter han under en stund vandrade af och an i salen med dyster min och under djup tystnad. Hans steg voro ojemna, hans händer krampaktigt knutna. Marguerite följde honom med ögonen, nu under synbar ångest, och tycktes vördnadsfullt afvakta det ögonblick då har skulle tilltala henne. Slutligen kastade han sig ned på en stol, lutade sitt hufvud mot handen och sade med mycken nedslagenhet: — Nå väl, min stackars Margot; du hade minsan stort skäl ait i morse skicka emot mig, för att be mig komma hem så fort som möjligt. Huru skulle du ensam kunnat slå dig ut med den der landstrykaren? Jag tillstår att jag i början trodde, då jag icke såg honom komma, att denna nyhet var endast ett blindt allarm; men — han har nu kommit.