Aftonbladet – 10 augusti 1846, sida 2

nir han ändtligen fann för godt att förnya sir examen, bade det föremålet, som väckte hans nyfikenhet, försvunnit och blifvit ersatt af et! vanligt stort kristallglas ända till bredden fylld: med eremitagevin. Denna omständighet sysselsatte hans funderingar under det öfriga af måltiden. Ändtligen var den slut och gästerna skulle just stiga upp och gå in i andra rum för att taga liten hvila, som nattens vaka och förmiddagens strapatser gjorde så nödvändig, då en temligen bäftig träta hördes utanföre, hvilken snart kom hela huset att genljuda och fängslade äfven de fräömmandes uppmärksamhet. Det var lätt att bland allt detta skrik urskilja skolmästarns röst, som besvarades af en sträf, ihålig stämma, hvilken Martin-Simons gäster ej ännu hade hört. De båda personerne talade i allt lifligare ton, ju häftigare tvisten blef: de i salen innevarande personerna vero tysta, för att få höra hvad det var som tilldrog sig. — Rverte fugam! ropade Esaias Noöl, som alltid var sin Virgilius trogen: — bort härifrån, odugling, fräcke lögnare! m bar intet att göra i ett hus, der ni uppört er på ett så skamligt sätt, sista gången ni var der. Tar ni konungens i Pelvoux boning för en krog, ni gamle fyllhund? Nu undrar jag icke längre att denna morgonens sorles virgiliane förkunnade mig e:t för fredsdomaren oangenämt besök. Quis novus hic nostris.... Och jag, som lämpade detta elaka förebud på de stackars härvarande främlingarnel — Ni, hvad är det ni sladdrar? återtog den srofva rösten med en stark auvergnisk brytning.