Aftonbladet – 10 augusti 1846, sida 2

Bergsbon nedsaite åter buieljen på bordet, men med sådan våldsamhet, att den gick sönder. — Hvad vill du din usling? ropade han. Hvad har du att göra här, nu igen? Har jag icke förbjudit dig att någonsin mera visa dig i mitt hus? Raboisson, ty deita var skärsliparens namn, tycktes förlora mycket af sin säkerhet, då han märkte att de närvarande gästerna voro personer af vida mera betydenhet än dem han var van att se i Bout-du-monde. Han tycktes, ocktadt silt rus, känna någon blygsel öfver sitt näsvisa uppförande. Således blef han stående midt i salen, utan att veta om han skulle gå fram eller tillbaka, hvarunder han svarade med ett slags ånger: — Förlåt... ursäkta mitt herrskap... jag visste icke... jag ville bara fråga om här är något arbete åt mig. oo Här är ingenting it dig, annat än.... En blick af Marguerite hejdade på fadrens läppar dea hotelse han var färdig att uttala. Fredsdomaren tyck!es hastigt besinna sig och återtog: ti Jag glömmer att du ej varit i tillfälle att lära dig något lefnadsvett. Gå ner i köket och be om en matbit; men framför allt avbefaller jag dig att icke mera tala ur samma ton som nyss, så vida du ej vill att vi skola b!i Ovänner på fullt allvar. Det syntes nog att Martin Simon, då han uttalade dessa sista ord, gjorde våld på sin känsla af motvilja, som eljest skulle förmått honom att helt enkelt köra ut den plumpe karlen. En enda ohöflig åtbörd till af Raboisson, skulle