Aftonbladet – 8 augusti 1846, sida 2

jemna klippan, som reste sig bakom huset, såg alldeles ut som ett ofantligt torn, så lodrätt steg den i höjden. De flesta af dem, som man hade råkat på vägen, hade, dels a nyfikezhet, dels för att dermed visa fredsdemaren en heder, följt med tåget. Också utgjorde detta tåg en ganska talrik samling, när man kom midt för den vackra boningen, der bergsboarae nu tiilställde ett ovanligt buller. I detsamma öppnades husets port, der en storväxt och brunett ung flicka visade sig på tröskeln. Hon hade hvita tänder och blå ögon samt en mid, ehuru kall fysionomi. Hvarenda mansperson i samlingen förde, vid flickans åsyn, handen till mössan. — Se här är min dotter, yttrade MartinSimon mycket hjertligt, i det han för de resande visade den unga bondflickan; se bär är min beskedliga Margot. Marguerite Simons anletsdrag voro vackra och regelbundna, ehuru brynta af den starka solhettan. Alla hennes proportioner voro ädla, och för resten vittnade hela hennes person om denna blodets renhet och denna friska och lätta kroppskonstitution, som man så mycket beundrar hss qvinnorna i Piemont och Savoyen. Hon hade ett allvarligt och eftertänksamt utseende, som förträffligt passade efter hennes anleisdrag; hennes ställning var stolt, nästan majestätisk, och man visste på orten omtala, att bennes karakter fullkomligt öfverensstämde med hennes utseende. Man sade att hon var god mot fattiga och medlidsam mot alla nödställda, men att hon i sina grundsatser yttrade en stränghet och oböjlighet, som gränsade ända till puritanism. Hon talade litet, men hvarje af hennes ord var förnuftigt och sanningsenligt. Dessutom förenade Marguerite, eller Margot, som hon på förtroligt språk benämndes af fadren, med alla dessa medfödda egenskaper ena srundlig uppfostran, för hvilken hon hade att tacka den gamle magistern, Virgilii enthusiast, samt ett ljust och säkert omdöme, som hon irft af sin fader.