Aftonbladet – 6 augusti 1846, sida 1

deras okände beskyddare, meddelade de bvarandra, halfbviskande,. sina anmärkningar och ber traktelser öfver det de nyss hört. Detta samtal, hvaraf vi hafva anfört de vigtigaste punkterna, och hvarifrån vi endast borttagit de mångfaldiga citationerna ur Virgilius dem skolmästaren ständigt hade i munnen, hade så helt och hållet upptagit våra resandes uppmärksamhet, att de ej visste ordet af, förrän de befunno sig på det ställe, der de åter måste begifva sig in bland bergen. Just då de voro i begrepp att lemna den tjusande dalen, genom hvilken de under en lång stund rest, kom Marcellin, i det han besvarade en af sin älskarinna gjord melankolisk anmärkning, at mekaniskt kasta ögonen tillbaka. Piötsligt ble! han belt blek och kramade konvulsiviskt häöstens tygel. — Vi äro förlorade! . .. stammade han. — De förfölja oss! — Ernestine darrade och såg sig om, för att se hvarom frågan var. Då varseblef hon, några hundrade steg från det ställe der de befunno sig, trenne ryttare, som närmade sig till dem, så fört den svåra, nästan obanade vägen kunde medgifva. Det var Michelot och de tvenne soldaterne, som hade begagnat den af de resande förlorade, dyrbara tiden. Då chevalier de Peyras och fröken de Blanchefort blefvo öfvertygade om att de voro förföljda, närmade de sig tätt intill hvarandra. — Hörpi! . . . mäster Noöl! — ropade Marcellin till skolmästaren, som med stora steg klef före dem — kvart leder den här vägen? — Till byn Bout-du-Monde, min herre. — Icke annorstädes? -— Nej, icke annorstädes. — Det är oss de förfölja — yttrade Mafceilin ill Ernestine; och, hvad som värre är, de hafva ett Oss. j