Aftonbladet – 6 augusti 1846, sida 1

— Marcellin! ropade den unga flickan me mycken själsstyrka, jag lemnar dig icke. — O: vi åter måste råka i deras händer så gör, fö Guds skull, intet motstånd. Betänk att... — Hura?..: är ni ännu qvar bär? ... ro pade chevalierå med mycken vrede till de: stickars skolmästaren, lyftsnde öfver honom sit ridspö, der han stod, alldeles förbluffad, vid si dan af vägen. — Skynda er fört att tillsäga der som fört oss hit, alt han beväpnar hela byr och genast kommer oss till bjelp. Esaias beslöt då att laga sig af, så fort som möjligt, lika mycket för att undvika den miss: bandling, hvarmed adelsmannen hotade honom som för alt utföra det erhållna uppdraget. — Följ honom! ropade chevaliern i en bön fallande ton till Ernestine. — Älskade Erne stinel — jag besvär dig att du lemnar mig al lena här. Din närvaro skulle hindra mig i min: manövrer cech betaga mig allt mod. — Jag blir qvar, svarade den unga flickan: glömmer du då, Marcellin, att ingenting förmår åtskilja oss hädanefter? Under detta snabba samtal pådrefvo de sina hästar så mycket som möjligt, och chevalier de Peyras såg sig omkring om icke vägen skulle sedermera bli mera gynnande än den i början var för det förslag till flygt, som ban inom sig uppgjort. Men olyckligtvis blef trakten vildare och svårare, i samma mån som man framskred. Våra resande befunno sig nu på ett slags bro, eller snarare spång, som på ena sidan hade ett högt, brant och skrofligt berg och på andra sidan en djup afgrund, ryktbar i hela den kringliggande nejden under namn af Svalget la Grave, och vid hvars blotta åssyn man kunde få svinde!. Det syntes omöjligt att de förföljda och de :förföljande icke snart skulle. vara bredvid hvarandras Michelot och hans bandtlsngare hade ock verkligen ridit ganska raskt och voro snart så