Aftonbladet – 6 augusti 1846, sida 1

— Marcellin! — ropade den unga flickan, det hon med förtvilan sammanknäppte sin: händer, — de komma för att taga mig och återföra mig till min far. — Aldrig skall jag öfver lefva denna vanära!... Döda mig! — af barmhertighet, döda mig! Chevaliern undersökte med en hastig blick lokalen, för att öfvertyga sig om den icke erbjöd något medel till att undkomma fiendeh men snart märkte han huru omöjlig denna tanke var. Både till böger och till venster om vägen reste sig höga, skrofliga klippor, och framför dem slingrade sig vägen, eller snarare gångstigen, som ledde till byn. — Herr skolmästare — frågade han nu med beundransvärd själsnärvaro — huru långt är det till byn? — Virzilius har sagt ..-.— Svara på hvad jag frågar! — ropade den unge mannen med befallande ton, i det ban öfver sin axel kastade en blick på karlarne, som förföljde dem. — En half mil, ungefär. — Ni torde kunna tillryggalägga den på en halftimme; var god och skynda er hem, för att säga till herr Martin-Simon att nu är tiden inne, då han bör gifva 0ss det utlofvade biståndet. — Man förföljer 0ss, som ni ser. — Och hvad vill ni ban skall uträtta emot magistratssoldaterna? frågade skolmästaren, enfaldigt. — Jaså!l.., kan ban ingenting uträtta? ropade chevaliern,: med en blandning af förskräckelse och vrede; då har han oförskämdt skrulit af en makt, som ban icke äger. — Dock — let gör ingenting — skynda er fort. — Och du, Ernestine, följ den der,karlen. : Jag: vill stadna när, för att under några ögonblick söka uppevålla våra förföljare; kanske. skall, -understiden, Hep från byn anlända, . så att jag kan bli befriad,