Aftonbladet – 5 augusti 1846, sida 2

idel trasor. Han hade plötsligen blifvit synlig i dalen, hvarest bya Bout-du-Monde nu är bejägen, men som då var alldeles obebodd. Man visste icke hvarifrån han kom, ej heller hvem han var, och ingen brydde sig om att fråga derefter. På den fläck, hvarest kyrkan ru står hade han bygt en liten koja. För resten val det just ingen som vågade närma sig till hans boning, ty han gick och gällde för en trollkar) man sade att han, nattetid, köll sabbat med gastar och hexor. Hvad mig angår, så tror jag att herr Bernard redan på den tiden hade upptäckt... Magistern stannade hastigt. — Hvad hade han upptäckt? ... frågade Ernestine, kanske med för mycken ifver. — Ingenting, svarade Esaias, som märkte att han var färdig återfalla i sin vanliga olycksaliga vana. Han fortfor, efter ett ögon blicks tystnad: — Det hände sig en dag att Bernard ledsnade vid att lefva ensam, som en björn i sitt ide. Der borta, vid det der runda berget, som ni ser der nere, bodde på den tiden en beskedlig och redlig herdefamilj, som bade åtagit sig att, mot billig betalning, förse Bernard med föda och kläder. Allt gick mycket bra och slutades så att berganden, som Bernard kallades, småningom blef mindre vild och ändtligen vifte sig med dottren i huset, en enkel och enfaldig, men hederlig och galant flicka, som egnade sin man, under hela hans lifstid, den trognaste och mest rörande omsorg. Af detta iktenskap föddes Martin-Simon, den nu varande egaren af byn Bout-du-Monde och som fått illnamnet kungen i Pelvoux. — Kungen i Pelvoux! upprepade chevaliern örvånad. Den Person, som vi lärt känna unler det enkla namnet af Martin-Simon, skulle lå vara den som man annars kallar kungen i elvoux?