Aftonbladet – 5 augusti 1846, sida 1

Esaias, ännu bedragen af Ernestines karldrägt, spände upp öronen vid det ordet psällskappy. Hans ancsigte blef i hast rödt och blossande; hans ögon vidgade sig till en otrolig grad, in40 5 nanför glasögonen. — Ert sällskap? ... sällskap åt er? mumlade han med nästan qväfd röst. 1 stället attsvara, löste Ernestine, som glömde att Martin-Simon hade anbefallt henne att bibehålla sitt inkognito, sakta af sig sin storskyggiga hatt och visade sitt vackra hår, som nu. var uppsatt enligt fruntimmers mod, ett tecken, hvarpå icke ens den enfaldigaste skolmagister kunde misstaga sig om hennes kön. Den stackars karlen tvärstannade midt på vägen. — Ett fruntimmer! ropade ban, Det är ett fruntimmer! Och jag, som trodde ...,.. Här afbröt han sig sjelf med ett högljudt skratt och skyndade att upphinna de båda älskande, som äfven skrattade åt bans bestörtning. Från detta ögonblick visade magistern sig vidå mera sällskapslik och språksam än förut. — Ursäkta mig, min fru eller fröken, sade han med artig ton, i det han gick utmed Ernestines sida. Mindre Jycklig än den fromme Eneas, har jag icke igenkänt en gudinna på dess gång: Non incessu poluit dea ... Det är väl sant att ni är till häst och ..... Han bröstade sig nu och citerade en af dessa burleska madrigaler, hvarmed Virgilius försåg honom. Marcellins ironiska beröm ökade bärvid bans högmod. — Berne! bene! utropade den skalkaktige adelswannep, fom nuv, sedan allt sken af fara var förbi, bade helt och bållet återfått sitt skämtsamma lyane. Ni är den artigaste kavaljer, jeg gågonsin lärt känna, min lärde vän! Men, sög mig, slösar ni sådana der vackra saker på vår värds dotter också? — Hon skulle icke förstå dem, svarade magistern -blygsamt, — i stället att detta unga fruntimmer, den här mamsellen eller fröken .....