NR RER GULDGRUFVWVAN.) BERÄTTELSE AF ELIEBERTI. I första ögonblicket visste chevalier de Peyras och fröken de Blanchefort icke rätt om de skulle lyckönska: sig eller beklaga sig öfver deras hemlighetsfulle väns aflägsnande. Imedlertid förstod Marcellin att af.:en så tankspridd man, som magister Esaias Noöl, skulle det bli honom ganska lätt att utleta en hel hop saker, angående deras blifvande värd,! innan de ännu hade tagit hans gästfrihet i anspråk; ty chevaliern byste en:brinnande längtan att veta något om denna gåtlika Person.: Ernestine, ännu mindre van vid besymnerliga äfventyr, brann af ett ännu lifligare begär att få veta något mer än hon bittills visste om den mannen, åt hvilken hon inrymt en fars: rättigheter. Det var-således utan serdeles missnöje, som de båda: unga betraktade en omständighet, hvilken ändtligen förunnade dem tillfälle att tillfredsställa sin häftiga nyfikenhet. . Magistern å sin sida visste icke rätt hvad uppförande ban skulle iakttaga mot de båda främlingarne, hvilkas ankomst till Bout-du-Monde var honom så mycket emot, enligt hvad vi redan veta. Han erinrade sig mycket väl MartinSimons uttryckliga förmaningar och brydde sig derföre icke om att låta de okände veta något af hvad man för dem ville dölja. Men ban var i ett stort bryderi, och af fruktan att säga mer än han borde och hade lof till, vågade han knappast närma sig de båda unga, till hvilkas vägvisare han var bestämd. Han kastade, tid efter annan, en förstulen blick på dem och mumlade för sig sjelf några latinska verser, dem han tyckte passade in på hans närvarande brydsamma belägenbet. Under tiden föll det ehevaliern in att, till ) Se Aftonbl. JM 470, 471, 1472, 173, 174, 175 och 477.