Aftonbladet – 5 augusti 1846, sida 1

hvad pris som helst, söka vinna magisterns bevågenhet, och han letsde derföre i sitt minne efter några latinska: glosor sedan skoltiden. Ändtligen trodde han sig hafva funnit något som passade, något som skulle kunna glädja och smickra pedagogen, hvarföre han nu nirmade sig denne och deklamerade med verklig emfas: — Se så, min lirde vägvisare, våra hästar bli otåliga: quadrupedante pulrem sonitu qualit ungula campum. : Visserligen var, i fall chevaliern med denna citation ville uttrycka hans och hans reskamrats ridhästars otålighet, denna allusion en af de mest falska i verlden, ty de arma muttröttade kreaturen stodo orörliga som råmärken, då man icke pådref dem med piskan eller stack dem med sporrarne. Men då Esaias Noöl hörde sitt älsklingsspråk, blef :-han alldeles yr i hufvudet. Hans boprynkade ansigte slätades :och räckande sin knotiga hand åt chevaliern, yttrade han med eu barns glädje: — i — Åh kors! ni är ju en beläst man, ni! Ni kan er Virgilius, Gud vare lof! Boni quoniam convenimus ambo. Efter detta. förtroliga vexlande af latinska fraser, blefvo de båda männerne de bästa vänner i verlden, och man fortsatte resan i gående, broderligt samspråkande om Virgilius och till och med om Cicero, personer, med hvilka echevaliern föga varit bekant, och dessutom långt för detta blifvit oense. Imedlertid förlorade ban ej ur sigte sitt hu!vudsakliga mil, som var att bringa. magisern på kapitlet om Mertin-Simon. Då ban, efter en stuuds förlopp, märkte att pedanten ej syntes hågad att komma på detta ämne, utan att man direkte framkallade det, afbröt hsn bonom plötsligt midt under en tirad om forntidens sällhet, prisad af agricoladerna. — 1 anledning af agricola, sade han, skulle det väl vara möjligt att Martin-Simop, den de