stra och lära dem: något, som just, bland an nat, utgör vexelundervisningens och den fri: fiyttningens system, enär skolan på intet, hit tills kändt, bättre sätt förmår lämpa undervis: ningen efter anlagens miångfald och de olikt ppersonliga krafterna hos ungdomen m. m.) om, med ett ord, vi få antaga, att afsigten ic ke varit att slå omkring sig med betydelselös: fraser och blott söka captivera sitt auditori um genom varma, vackra uttryck; så finnes inger utväg att begripa br Hw:s eljest så ofta och merendels så föga lämpligt påkommande ultra-vrede emot tidens tendenser, hvilka särdeles gå ut pi att göra ,ifvetsv — och framför allt just de andliga lifvets — sanna fordran gällande i samhälle, vetenskap cch undervisningsverk. Sva rar br Hw., att han sjelf är en framskridandets man, fast det ser underligt ut — nåväl! hvac hindrar honom, Lvem utesluter honom då ifrår att arbeta i progressionens led, i stället för at utgjuta: sin bitterhet emot andre, som offra sig deråt? Tycker han dem icke arbeta rätt — nåväl! så må ban anföra verkliga skäl för denna sin tanke och dymedelst draga de andre progressisterne ifrån deras misstag. Men må han då med detsamma, vice verse, också emottaga rättelser till egen förbättring af dem, när de på anförda grunder ådagalägga missgrepp och inkonseqvenser hos honom sjelf. — Minst af allt är det värdt att fortlefva i den illusionen, att en akademisk ungdom numera icke fullt genomskådar alla de patriarkaliska ordvändningarnes verkliga mening, då man med ett idkeligt bruk af uttrycket helig) för hvad man företager med eller reot denna ungdom, egentligen blott önskar sig utöfvandet af en okontrollerad (lika godt, om laglig eller olaglig) makt öfver densamma. Det ligger ingenting religiöst, ingenting helijt i den omständigheten, att den ene skall få egenmäktigt göra hvad han behagar med den andre, och denna andre dervid blindt föreställa sig hafvaintet annat än att djuriskt underkasta sig godtycket. Det händer visst, alt en godtyckets utöfvare (istat, i kyrka, vid akademi, hvar som helst) mången gång menar väl och äfven gör väl; men det kan lika lätt och lika ofta hönda (på grund af den menskliga bräckligheten), att han menar och gör rasande. Detta sednare händer i synnerhet, om sjelfva godtyckligheten, såsom system, angripes i sina grundvalar, och af förargelse häröfver hos sina exsekutorer bryter ut i en viss hejdlös, oförnuftig ifver. Detta är ingen furor divini animi. Hvad som bevisligen är orätt, innehåller tillika karakteren af irreligiöst och oheligt, det må utsmyckas huru skönt som helst med namn af pfaderlighet,. Man är i våra dagar kommen ifrån de värdelösa namnens magi. Man vill hafva en sann faderlighet, hvilken yttrar sig i någonting annat än anspråken på ofelbarhet och olagbunden myndighet för egen del. Vid alla dessa tankar upprinner minnet af något, som för icke längesedan, om vi minnas rätt, under hr Hwassers rektorat, var på väg att tilldraga sig med Studentbladet, i Upsala. Hela syftningen dermed var, såsom det berättas, högligen patriarkalisk; och man behöfver ej veta mera, för att förstå hvad det innebar och hvarifrån det kom.