Aftonbladet – 4 augusti 1846, sida 2

sig till venster om vägen: Fröken de Blanchefort suckade; Martin-Simon gissade hennes tanke. — Ni skulle tyckt mera om att få stanna bör, än att fara längre, för att annorstädes uppleta en säkrare fristad, yttrade han munteri; men trösta er; vår by är icke så eländig, och ehuru jag ieke kan lofva er all den 1yx och allt det öfverflöd, hvarvid ni är van, så skall ni dock hos oss finna vida mer beqvämlighet än här. — Sunt nobis castanee molles et copia lactis pressi, mumlade magistern, fom hade närmat sig till de resande, så snart han råg dem stann2. — Hvad tusan mumlar ni, Esaiss? ropade Martin-Simon, som uti magisterns nästan ofattIga ord hade trott sig finna ett uttryck af elakt lynne. Jag vill väl hoppas ait ni icke är den, som vill nedsätta värdet af ett land, der ni blifvit så väl emottagen och der man öfverkopat er med så många välgerningar? — Ett land, ... vidtog magistern med stirrande ögon och orörliga anletsdrag, förmodliger en verkan a! den vanliga tankspriddheter, hvar ifrån han icke turde lösgöra sig, — ett land .. Ider det finns guldgrafvor! Vid dessa ord, dem den gode Esaias ej trod Ide sig hafva tydligen utsagt och som hade und fallit honom under hans myckna tankfullhbet såg man Martin-Simon spritta till. Han blic Ikade bastigt på de unga resande, för att för I skkra sig om kuruvida de verkligen hade hör dessa magisterns ord. Men Ernestine och Mar Icellin voro på något afstånd, inbegripna i land ;Iskapets åskådande,