Aftonbladet – 4 augusti 1846, sida 2

Berg: bon kastade nu på Ncoöl en hotande slick och sade med jåg röst: — Men är ni då alldeles tokig, magister? — vill ni nödvändigt med sidana galenskaper samka på o:s hela band af Frankrikes tjufvar och tjufgömmare? — Ni minns väl att de der lärda, som likt en skock af korpar kastade sig öfver vår! land, erkände ant våra berg icke innehöllo tillräckligt med guld, för att deraf wllverka kors åt de unga flickorna i Guizanne? Magistern lyfte långsamt upp hufvudet med en min af yttersta förundran. — Jag har då talat? sade han ... jag har då låtit något ord undfalla mig?... Fredsdomare, upprepa för mig hvad jag sagt! — Ni har uttslat rågra oförsigtiga ord, genmälde Martin-Simon med stränghet; men lit det nu vara som det är. Hör på, eftersom vi nu händelsevis råkat att få språka här utan vittnen, så kan ni väl säga mig hvarföre min dotter bar skickat er att möta mig. Jag förmodar att pi nu återfått ert minre. Magistern sreålog med en klipsk min. — Nåvä!, sade han, Raboisson har, som man berättar, åter blifvit synlig i landet och synes ämna återvända till Bout-du-Monde. Ed od undslapp härvid Martin-Simons sam manbitna tänder. . . — Jag begriper nu hvearföre min dotter skicKat er att underrätta mig om hans återkoms till bergen, yttrade han häftigt. Jag måste ge Inast-skynda att se efter om han her kunnat h: Iden djerfheten att: visa sig hos mig i trots a sitt löfte; min stackars Margot skall då fion: sig i den dödligaste ångest. — Ni, magister, .n