Aftonbladet – 4 augusti 1846, sida 1

lektioner i latin. Man säger att det var er far, som gjorde er uppfostran, och om mitt minne ieke bedrager mig, så var han just ingen öfverdängare, i fråga om klassikerne. Nå väll... jag vill då söga er hvad den der versen betyder. Det vill säga, ord för ord: )Hvem är den der nye gästen, som kommer och sätter sig vid vår härd?, Det är klart det, och jag förstod genast då jag läste det, att om ni i dag skulle i ert bus emottaga någon fremmande gäst; så skulle det ofelbart lända er till olycka. Martin Simon afbröt med ett skallande gapskratt den arme saten, som icke begrep huru man kunde göra spe af hans sortes virgiliane. — Magister Esaias, sade han; ni är med ert latin lika vidskeplig, som den dummaste bonde i Queyras, hvilken tror på gastar och troll; och ser ni, det är skam af en sådan lärd man som ni är. Men det är icke rätt att vi stå här och prata, och jag har brådt att komma till byn. Säg mig derföre i största hast hvad det var för ett budskap som min dotter åt er uppdrog att framföra. Sålunda påskyndad, syntes den tankspridde pedagogen göra en ny ransakning i sitt minne, varefter han svarade med en viss högtidlighet: — Man väntade er hem i går afton, men i inseende till den förfärliga stormew, som så hatigt uppkom, tog man för afgjordt att niskulle illbringa natten i Lautaret och att ni ej skulle remkomma förrän i dag på morgonen. — Då gissade man ganska rätt. Nå väl! wvarföre har min dotter icke afvaktat min ankomst? Hvarföre har hon skickat er att möta nig?... Hvad sade hon att ni skulle säga? — Hon sade... ja... ja... det är rätt let... hon sade att... hon mår väl och att won hyser den ifrigaste längtan att återse er. — Var detta alltihop? frågade Martin-Simon med förvåning. Har ni icke glömt någonting?