Aftonbladet – 4 augusti 1846, sida 1

MMM MAKFVL— Jag misstänker att Margot ej har kunnat besvära er för så litet. . Noöl sneglade på fremlingarne. — Det är allt, sade ban slutligen; jag är säker på att mamsell Margot icke sade något annat. Förgäfves bemödade sig Martin-Simon att stärka magisterns minne; kan kunde icke få veta någonting af honom. — Fördömda tok! sade han för sig sjelf; jag är säker att min dotter har skickat honom i något ärende till mig och att han har glömt det, under det ban läst i den der evärdeliga boken; men... sannolikt bandlar det väl icke om en alltför vigtig sak, ty då skulle hon väl bafva skickat en pålitligare budbärare. — Se så ... det är ingenting att utkrama ur den der gynnaren; fortsättom vår resa, ty nu hafva vi försatt en dyrbar tid med afhörandet af magisterns dumheter. De båda unga begärde icke bättre än att få lemna detta ställe; och oaktadt den lifliga nyikenhet, som skolmästaren i Bout-du-Monde väckte hos dem, lagade de sig till att gifva sina hästar sporrarne och att fortsätta resan. — Se så, magister! ropade MartioSimon; ök till att gå förut och glöm icke att våra hä-; tar äro i hälarne på er. — Quis novus hie nostris successit, mumade magistern. Imedlertid underrättade honom bullret af västhofvarne att ban måste gå raskt på, om han! j ville bli öfverriden, och han började deröre att taga linga skutt, för att kunna föreräda den lilla. karavanen, som styrde sin kosa not slutet af bergpasset. o Det nyss förda samtalet hade gjort Martinimon drömmande och tankfull. Som vägen u blef bredäre och beqvämare, allt efter som nan framskred, kunde chevalier de Peyras göra!