Aftonbladet – 3 augusti 1846, sida 3

märksammare granskning. Men .— nu:börjar mu siken åter; hon sväfvar undan vid tonernas ljud Vi måste följa henne: i .flygten; Luftigt och lät fladåra den ljusblå basquinjans svarta spetsar krin; de runda vadorpa, som nu äro vingar, med hvilk hön sväfvar för tonernas vindfläktar. Alskaren ja gar hevne; hon flyr; han följer efter; hon böjer si undan; men reser sig i ögonblicket, stolt och ma jestätiskt — och den trotsiga förföljeren studsa tillbska vid elden af herrskarinnansbefallande blic kar, hvilka dock genast åter, smältande till et ljuft leende, locka honom att ånyo: följa, än til höger, än till venster, under utbyto åf de graciö saste attituder. Skönt fladdra de himmelsblå sil kestofsarna, som från den nätta sammetsspenser falla ner kring det smärta lifvet och bilda en be haglig öfvergång till basquinjans azurfärg; smidig! böjer sig danserskan, nu åt höger, nu åt venster med armarna höjda och sänkta i de skönaste bäglinier, på flerfaldiga sätt varierade, alltefter kroppens ställning och hufvudets graciösa böjningar Hon stadnar åter, ett ögonblick, för att mäta med bliixtrande ögon dansörens vackra gestalt och man. ligt kraftfulla rörelser; kinderna blomma; rosorna mysa kring den halföppnade munnens täcka perlerader, :och tyckas hviska det varmaste bifall til den dansande; men vid ett hvirflande slag af kastagnetterna sväfvar bon åter in i dansen, som nu TIfortgår några ögonblick med, om möjligt, ännu mera sprittande lif tills den på en gång hastigt stadnar, och ridån faller. — En hvirfvel af applådissementer afbryter tystnaden i salongen, och mängtaliga Da capo framkalla ofta ett repeterande af den omtyckta dansen. Doktor Sätherbergs omdöme ölver katolska gudstjensten, röjer hos förf. en helt annan iåsigt, än den man upptäcker hos så mången annan poetisk romresande från norden, och detär för öfrigt så intagande till innehåll och form, att ref. ej tror sig böra underlåta anförandet deraf: Den katholska gudstjensten har aldrig med sina så kallade vackra messor, sina granna skrudar och sina på bjernan och sinnesstämningen så besynnerligt verkande rökelser, kunnat öfva på mig detta öfverväldigande intryck, som jag hört beskrifvas af flera resande. Jeg har aldrig svindlat för dess tjusningskraft och aldrig känt en gnista af Iden der lusten att bli:va prozelyt, som en och annen resande påstår sig hafva erfarit då han öfverivarit de katholsta kyrkoceremonierna i södern. Och jag har ändå mångfaldiga gånger bevistat dem; jeg har sett folkskarorna i hela rader ligga på knä och machinmessigt efterläsa de latinska böner, dem presten rabblet opp för dem; jag har seit dem stänka sig med vigvatten, bikta sig och kyssa templets golf och springa ifrån helgonbild till helgonbild, bugande sig än här och än der; men icke har jag häruti kunvat finna annat än utnötta formaliteter och en religiös sinnlighef. Jag Tespekterer hvarje religionsöfning, emedan den vittnar om menniskosjälens sträfvan att höja sig till det gudemliga; men de tailösa, brokiga ceremonierna hafva dock alltid förefallit mig motbjudande, Der ett folk höjt sig till bildning i detta ords sanna betydelse, der menniskorna blifvit menniskor i detta ords högre bemärkelst, skola visserligen icke heller bjernornä behöfva rusas af rökelser, ögonen bländas af glitter och öronen lockas. af hvirflande musik, för ätt själen må kunna frigöra sig från stoftet och. öppna sig för himmelens heliga anda. Trädets sus i skogen och vågens sång på det omätliga hafvet, blommans doft på marken, solens guld bland molnen,-stjernornas tallösa verldar och åskans elätungor och morgongryningens fridfulla strålar — förmå icke de, gemensamt med den inre rösten i värt bröst, att väcka våra sinnen till andakt, så fruktar jag att hbvarken choral, tökelser eller målade vaxljus förmå det. Bå är det hög tid att sardla ihop spillrorna af värt förnuft, och fly, flyl! långt bort ifrån verlden och de förKexande makter, som utkylt vår själ, förblindat våra ögon och : gjort våra öron döfva för den Allsmäktiges röst. Sannolikt dömer mängden af förf:s landsmän alldeles som han. I denna hos vår nation öf-. vervägande förmåga att från gudstjensten under kyrkhvalfven lätt återkomma till gudstjensten under stjerphvaltvet, ligger ock kanbända Skandinaviens säkraste värn mot all slags katholi-: cism — grekisk så väl som romersk — likasom mot allt ihärdigt svärmeri och med detsamma mot obskurantismens förhoppningar att: på metodistiska eller pietistiska OMvägar öppna ingång åt något varaktigare bierarkiskt välde på vår shalfö. D:r Sätherbergs reseminnen !hafva genom en orglig tilldragelse fått en särskild märkvärdiget; hars Medelhafsexpedition var den sista yckliga; som verkställdes med korvetten Carlsrona, hvilken nu, jemte sin ehef och största elen af sin besättning, ligger på hafsbottnen; tanför Matanzas. När man erinrar sig detta, år följande dtilla skizz, hvarmed våra Utdrag nu! lutas, ett dubbelt intresse. Det är en blick rån hamnen vid Marseille, utåt Lyonska viken: Outtröttligt rasar den häftiga stormen, yräkane vågor öfver vågor framför sig, i det vildaste aseri, och insvepande luften i hvirflar af yrande sum, så att de aflägsna stränderna görmmasibakom R hvit slöja, liksom nordens skogsbackar bortgömas, Bär snöyran flyger fram öfver dess vimriga ätter. — Ur denna rök eller dimma framkomma upphörligt seglare, jagade af stormen och med ottenrefvade segel sökande sin tillllykt i den goda amnen. De förefalla mig som darrande, förskträmda glar, eftersatta af en mörkvinged örn, eller skygga indar, jagade öfver skrofliga kligpsPetsar af blod. rstiga jägarskaror. Och när jag ser dem lyekligt ndankomma förstörelsen, styra in i hamnen och ed redan sagtad fart gunga fram förbi oss, för t fälla ankar vid vår sida, erfar j28 samma käna som när, i min barndom, hökes jagade mina ifvor, och jag såg dem, lyckligen undkomna, slå d vid mina fötter, ännu skälfvande af skrämsel. Pet är en sterartad scen, som i denna stundls elas framför våra blickar i Golfe de Lyon; men tacka Gud att vi slippe vara med såsom persovw Ii niscAnMm mn Här fastaas Ar amn mång fhane Lb ee Ad