Aftonbladet – 31 juli 1846, sida 1

— — Dermed blir det alltid tids nog. Detta är ett ytterligt medel, hvilket jag icke anser nödigt för närvarande. Jag bor några mil bärifrån, uti en enstaka by, beligen alldeles midt ibland de. vilda, otillgängliga bergen, och hvars kommunikation med al!a öfriga bebodda ställen är lika svår som sällsynt. Denna by, nästan omöjlig att uppleta, åtminstone för dem, hvilka äro främlingar i landet, kallas Bout.du monde, i anseende till dess läge bland förfärliga brådjup, bland klippor och glacierer, som tyckas utgöra verldens grins. Det är der, uti mitt tarfliga huz3, son j skolen fiana en säker fristad, der det ej faller någon in att störa er. Jag kan säga att jag utöfvar envälde i denna tarfliga vrå af verlden. Alla innevånare derstädes hafva haft del i mina välgerningar, och om jag befallte dem det, skulle enhvar af dem låta döda sig, heldre än de tålte att någon förorsakade er det ringaste ondt. Min dotter Margot, eller Marguerite om ni tycker det låter bättre, skall hålla fröken sällskap. Det är en god och enkel flick23, som säkert skall bemöda sig alt göra vår anspråkslösa boning så treflig som möjligt för fröken Ernestine. Ni, herr chevalier de Peyras, ni skall tillbringa tiden med att läsa några gamla luator, som utgöra mitt bibliotek, att jaga hvita rapphöns oc att fiska foreller i Guizanne. Det der är visst icke sådana sysselsättningar, hvarvid j, någondera ären vana; men — hvad skall mån göra? Det är alldeles nödvändigt att j döljen er, tills de efter er utsände stöfvarne hafva förlorat edra spår. Sedan skall jag sjelf resa till Lyon och helsa på herr Blanchefort, och jag hoppas att jag