mm — — mr SVS har haft den beklagliga dristigheten att öfverge sia gamla far, alt vanhedra honom och försänka honom i sorg och förtviflan — och det är för att åtfölja en förförare, en slösande, utsväfvande herre, så hvarken will eller bör jag göra nå;ot för er. Jag torde redan hafva gjort vida mer än jag kan förlika med mitt samvete. Detta oförmodade afslag af en man, som hittills visat sig så välvillig och oegennyttig, kom chevaliern att rodna ända upp till hårfästet. — Min herre, sade han, jag ficner visst att jag bör förlåta er edra uttryck, i anseende till den väsendtliga tjenst ni giort oss. — ImedlerHid.... — OO, lit honom tala! ropade Ernestine. Ehuru skarpa hens förebråelser kunna vara, äro de ett intet mot dem, som mitt eget samvete ger mig. Frin det ögonblick då jag lemnade fäderneslandet, för att fästa mitt öde vid ditt, kände jag de bittraste samvetsagg, men aldrig förrän i denna stund har jag vetat till hvad grad jag wvar brotislig. Du, Marcellin, har förledt mitt bjerta och förvirrat mitt förstånd; men ni, min herre, hvilken Gud fört i min väg, för att låta mig höra hederns och religionens röst, öfvergif mig icke, boristöt mig icke. Råd mig... var min beskyddare, min hjelp, mitt stöd! Då hon sade dessa ord, fattade hon i bergs bons rock och fuktade den med ymniga tårar Chevalier de Payras betraktade henne med en missnöjd min. — Hvad vill det der säga, min fröken? sade han kallt. — Var det detta ni lofvade mig? — Hvar har nu den der tillgifvenheten tagit vä