Aftonbladet – 30 juli 1846, sida 3

med mycket skäl, enligt hvad det vill synas af er egen bekännelse. 1Imedlertid finner jag allt för väl att j båda hafven lefvat uti en verld, hvarest dylika förseelser ej blifva så strängt bedömda som bland os, och jag tar desslikes i betraktande det inflytande, som ungdom och elaka exempe! kunvnat hafva på er. Derföre vill jag icke undandraga mig alt tjena er, isynnerhet som jag hoppas det jag aldrig måtte få skäl att ångra denna hjelpsambhet. Den ton af öfverlägsenhet som bergsbon ans tagit ända ifrån början af detta samtal, hade, som vi redan veta, mer än en gång stött den högdragne chevaliern; imedlertid tyckte han att den farliga belägenhet, hvari ban sig befenn tvang honom till nedtystande af sin egenkärlek, hvilket han ock beslöt att göra, inom sig fast besluten att sedermera återtaga hela stoltheten af sin rang, för att i sin ordning förkrossa denne besynnerlige beskyddare, så snart han trodde sig kunna göra det utan olägenhet för Ernestine. Imedlertid lånade han örat it den fredliga vänd ning Martins-Simons tal tog och han åsidosatte sin aristokratiska harm, i det han med en nä; stan hjertlig ton yitrade till hbergsbon: — Nå väll... tala! bvad skola VI göra? — Vi skola noga fölia edra föreskrifter. Eburu ni har varit något för sträng både emot fröken och emot mig, har ni dock talat som en hederlig karl och man skulle bespara sig många felsteg, om man alltid vore omgifven af kloka och uppriktiga rådgifvare; det måste jag bekänna. Martin-Simon visade sig ingalunda känslolös för denna artighet, (Forts. följer.)