fallsrop och återljudande inom Franska lagstift ningen, lemna en fördelaktig förutsägelse om e långvarig fred och sällhet för Europa. LITTERATUR. Utflygter på hafvet, eller Anteckningar på e Medelhafsexpedition, ef Herman Sätherbers Sednare delen. (Forts. fr. gårdagsbl.) Se här ett annat prof på författarens talan att teckna åskådligt cch färgrikt med penn och bläck! — han är på Malta, och beskrifve dess hufvudstad Valettas läge och ett besöl på guvernörns landställe: På öns nordöstra sida bar hafvet skurit sig i! och bildat tvenne vikar, hvilka skiljas från hvar ann af en högväxt udde, som går med sin spet fram till hafvet och på detta sätt danar inloppei till begge dessa vikar. Men de bilda sjelfva flere smärre inskärningar med deremellan framsprin. gande uddar, så att man kan räkna ända till 9 så dana småvikar, belägna inuti de tvenne hufvudvikarna. På ofvannämnde udde ligger staden Valetta, höjande sig terrassformigt, efter markens sluttningar, och sträckande sig med sina hus och fästningsverk på trenne sidor ända ned till sjön. Anblicken af staden utifrån hafvet är isynnerhet förtjusende. Inga skär eller holmar skymms bort honem för den ankommande seglarens blicker; men genom den ovanligt klara luften varsnar man redan på långt afstånd ett skimmer af solbetysta kyrkor, palatser och murar, hvilka mer och mer framträda och afslöja sin fägring i de lättaste konturer, i den behagligaste färgton, i den gladaste stil, hvaråt jag någonsin förnöjt mina blickar. En vacker byggnad har man liknat vid en förkroppsligad tonskapelse, och kallat den en frusen musik,. Valetta är då ibland de täckaste musikstycken af sådant slag, som jag någonsin förnummit. Dess tonart är genomandad af ett evigt solsken och dess takt är lätt, såsom sefirernas vingslag. Den ovanliga känslostämning, hvaraf nordbon blifver fattad vid hvarje andedrag i denna milda luft, vid hvarje anblick af denna tjusande natur, hvars heia språk är en förförisk trollsång om veklig njutning och sprittande lefnadsfröjd, kommer honom att svärma; och han glömmer på en stund sitt hemlands tunga, djupa furuskogar, dess gråa berg och gråtande, mulna himlar, för att känna lifyets fullhet och fröjdas deraf, såsom blomman fröjdas i solen och fågeln i morgonens fläktar. I denna sinnesstämning har jag gjort mina första vandringar här. Min väg ledde mig då ut till den delaffästningsverken, som vetta emot den vestra hamnen, nedåt Strada de Sancti Giovanni. Den rena asurhimmelen; den varma luften, som tycktes dallra emot husen; det låga, aflägsna landet, med gula uddar emellen blå vikar, dem vingen andades öfver, så lätt, som hade han vaknat till lif blott för att kyssa detta rena glas, hvariså många sköna bilder speglade sig; och derutanföre, hafvet, omätligt såsom himlahvalfvet och djupblått såsom detta; men på närmare håll, under murarna af fästningsverken, små vackra båtar, lätta, lekande, som insekter på den glimmande grunden; här och der ett snöhvitt segel, simmande som en kunglig svan, och längre bort ett präktigt ångfartyg, med sin rökpelsre, kastad ut på den blåa duken, liksom för att gifva lif åt taflans bakgrund: — anblicken af allt detta var obeskriflig. Jag villdjupt fästa den i minnet; ty kanhända får jag aldrig se dess make. Af sig sjelf mäktigt att väcka den resandes beundran, är Valeita äfven nästan lika mycket hänryckande genom sina sköna omgifningar. Då man seglar in i den stora örlogshamnen — dess vågor skölja stadens östra strand — har man först att passera fästet Ricazoli; derefter det vackra, ja verkligen imponerande militärhospitalet; vidare, staden Borgo eliter Citta Vittoriosa med sitt fäste St. Angelo; viken, som skär in emellan denna stad och den ännu längre in belägna staden Sengiea; inne i denna vik staden Birmula; samt slutligen hamnen, der handelsfartygen pläga ligga. De små städer jag nu nämnt äro äldre än Valetta och mindre folkrika; men högt belägna och af ett pittoreskt utseende, bilda de på sin strand ett förträffligt motstycke till hufvudstaden och bidraga ofantligt till hela taflans skönhet. — Jag har anfört nyssnämnda städer såsom serskilda från Valetta; men för deras nära belagenhet till denna stad, och såsom varande åtskilda blott af det smala vatten, som bildar örlogshamnen, räknar man dem merändels ihop med sjelfva hufvudstaden. Till venster om Valetta, åter, kommer man in i karantänshamnen för handelsfartyg, och har då att passera tvenne fästen: Tigne och Manoel, som försvara inloppet till denna hamn. Att Valetta är ibland de bäst befästade platser i verlden, beköfver jag icke omtala. Engelsmännen hafva icke skämt bort densamma, sedan den fölli deras händer; de veta hvad den duger till. Vår väg följde den namnkunniga vattenledning, som från bergen vester om Citta Vecchia förser