Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 2

drig skall öfverlefva denna olycksaliga resa, — utbrast den stackars Michelot i den mest bedröfliga ton. Blott för det att herr öfverdomara i Lyon icke skulle beklaga sig öfver min brist på nit och god vilja, så bar jag, under tjugufyra timmars tid, icke förtärt ett enda Guds lån, bara för att kunna upphinna det der förbannade unga följet. När jag kom till Grenoble, fick jag veta att jag varit nära att påträffa dem, ty de hade icke då mera än en timmas försprång. Dock ... hvad är det jag säger? ... fortfor den beskedlige embetsmannen, som ej mer hade någon reda på sig. Jag vet hvarken hvad jag gör ... eller hvar jag är .. eller med hvem jag talar. Han uppgaf ett långt, uthållande klagorop, och efter ännu ett ögonblicks uppehåll, frågade han åter: — Ni har således icke sett dem? — Nej, svarade Martin-Simona; man skulle verkligen få resa ganska långt här i bergstrakten, innan man kunde påträffa personer, sådana som dem ni nyss uppgifvit. Tro mig, min herre, en ung adelsman och en ung fröken skulle visst icke våga sig in i trakten af Pelvoux, när nordanvinden blåser så skarpt som den gör i afton; och om de det hafva gjort, så äro de säkert längesedan förgångna. — Dot kan visst vara möjligt, svarade embetsmannen, och om så är, så har jag förspillt min möda. — Men ... I samma ögonblick kom han att fästa sina blickar på de båda ynglingarne, som, insvepta i sina kappor, hade dragit sig till den mest aflägsna vrån af rummet. — Hvilka äro dessa resande? frågade han nu med mycken liflighet. — Närmen er, mina herrar! ... Hvilka ären j? — Hvarifrån kommen j? De båda ynglingarne rörde sig icke ur flåcken. Marcellin sökte, under kappan, efter en