Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 2

af sina pistoler, medan Ernst, som stod närmast Martin-Simon, hviskade med brådskande nästan döende röst: — Rädda oss! Bergsbon stod alldeles häpen. Domaren, som af ynglingarnes tystnad såg sina misstankar stärkta, började skrufva sig af och an på stolen, vände sig till gendarmerna och yttrade, i det han pekade på de unga gossarne: — Om de icke vilja svara, så kniper ni dem helt simpelt. De äro troligen bekanta med den unge förrymde chevaliern och veta kanske något om honom ... Tagen dem! Ryttarne tvekade. Imedlertid lagade de sig till att åtlyda befallningen, ehuruväl de trodde att den endast var en verkan af det febertillstånd, hvaruti den stackars prokuratorn befann sig. Likväl såg det litet farligt ut att nalkas de båda bröderna, ty den förste, som närmat sig dem, hade varit död på fläcken, emedan den äldste af ynglingarne hade framtagit sin pistol och ställt sig i en ogement hotande ställning. Martio-Simon, com nu hunnit återkomma från sin förvåning, återfick i och med detsamma sin själsnärvaro. — Nå ... nå! ... hvad ämnar ni göra med mina systersöner, herr domare, eller fogde, eller prokurator, eller bvad ni skall kallas! ropade han; hvad ha väl mina stackars systersöner gjort er, att ni skall arrestera dem som förbrytare? — Vid den goda Madonnan i Embrun, är det icke något, som jag aldrig skall tåla! — Jag är sjelf lagkarl, på sätt och vis, och jag vet väl alt mina systersöner .... — Edra systersöner! upprepade prokuratorn, — Nå ja, visst! återtog Martin-Simon, med en säkerhet i rösten, som icke lemnade något tvifvel öfrigt På sanningen af hvad han sade. Det är min svåger Johans båda söner, ett par stackars pojkar, som aldrig förr hafva varit