Aftonbladet – 28 juli 1846, sida 3

— Till er tjenst, mina herrar, svarade Martin-Simon med ett leende af hemligt förståud De båda ynglingarne stodo just i begrepp att följa munken, som skulle föra dem till deras särskildta celler, då ett sor! af röster och ett stampande af hästar hördes från det stenlagda pPortlidret utanföre, ett buller som till och med öfverröstade stormens brak, De båda bröderna sprutto till och förblefvo orörliga. I samma stund inträdde i salen tvänne gendarmeriets ryttare, åtföljde af en svartklädd man, som såg ut att vara en rättvisans tjenare; de åtföljdes af några munkar, hvilka hade ledsagat dem. . Vid åsynen af dessa nya gäster, bleknäde de båda ynglingarne, den äldre förde hastigt handen till bältet, liksom för att fatta sina pistoler. Ernst deremot tycktes göra ett oerhördt våld på sig, för att återhålla ett utrop; han vacklade och föll tillbaka på stolen, hvarifrån han nyss uppstigit. Alla dessa tecken till förskräckelse märktes ganska väl af bergsbon, som började hysa nya misstankar mot sina nya bekanta. Den svartklädde individen, hvilken vi hafva presenterat såsom en rättvisans tjenare, gick långsamt och baltande in i salen, understödd af de båda ryttarne, som tycktes lyda under hans order. Han var en undersättsig man af omkring femtio års ålder, med grå, genomträngande ögon. Vid alla andra tillfällen skulle hans imponerande gestalt hafva tillkännagifvit en viss embetsmannavärdighet; men i detta ögonblick, då hans klädsel var i sådan oordning, var all värdighet borta. Han hade kortbyxor och silkesstrumpor, som gjorde att hans ben, i detta förfärliga väder, voro utsatta för regnets grymma och skonslösa åverkan. De linga lockarne på hans peruk hängde i raka testar ned på hans lilla svarta kappa, som de hade marmorerat med hvitaktiga ådror.