Aftonbladet – 28 juli 1846, sida 3

derliga skyldigheterna? I ett sådant förslags utförande blir: det mig omöjligt att tjena er; men om j:g ock skulle kunna det, så skulle jag dock aidrig gåin derpå, förrän jag lär känna det skål som förmår er att taga sådana försigtighetsmått. Nej, ... jag skulle alltför mycket frukta, i trots at ert utseende som bättre foik, att hafva göra med ett par... Han bet sig i läppen och utsade icke meningen. Den unge herrn gjorde en rörelse af vrede. oo Hvad anser den lymmela oss för? ropade han med yttersta häftighet. Se vi ut som ett par stråtröfvare, vi? Hans yngre broder fattade honom i armen. — För Guds skull, Marcellin, blif icke het, sade ban med sin mida röst, som hade uttryck af den innerligaste bön. Och ni, min herre, fortfor han till bergsbon, i det han på denne häftada sina stora blå ögon, fulla af tårar; bys icke alltför ond tanka om oss, ehuru vi äro bringade till den olyckliga nödvändigheten att dölja oss och att fly, såsom missdådare. Vi förtjana mera medlidande än hat, och tro mig, min herre, ingen hederlig karl behöfver någonsin ångra att hafva gjort oss en tjenst. Detta sätt att bönfalla tycktes göra intryck på Martia-Simon och han var just i begrepp att svara rågot som ynglingarne skulle varit nöjda med, då munken, som hade varit och ullredt rummet åt Ernst, inträdde i salen och bugade sig tyst, till tecken att allt var i ordning. Den af bröderna som hette Marceilin lade hastigt ett finger på munnen, för att låta bergsbon förstå att han skulle tiga. — Jag hoppas, min vin, att vi få råkas i morgon bittida i afresans ögonblick, yttrade han med hög röst och steg upp. Det skall bli oss mycket kärt att i ert sällskap få resa till Briangon.