Aftonbladet – 27 juli 1846, sida 3

mycket lugn uthärda frånvaron af de barmher tiga munkarne, som utgjorde värdarne på stäl let. Imedlertid började den gode mannen snar finna ensligheten ledsam och vänten lång. Efte att tillräckligt bafva värmt sig och efter at! bafva kastat en blick på sin tunga läderkappsick, som ban hade ställt tätt utmed sig, till förekommande af alla slags händelser uti en boning som denna, öppen för kommande och gående, lyssnade han en stund på vindens tjut hvilket blandade sig med sifverklangen af herbergets klocka, hvarefter han lade sig orokul! på träbänken, sammanknäppte sina händer öfvel magen, sora redan visade stora tecken till fetma och började betrakta bjelkarne i taket, tänkande på alt tiden till. aftonmåltid väl redar vore inne, men att den undfägnad de goda munkarnes refektorium kunde bestå, väl skule komma att dröja ganska länge i afton, i anse ende till den omständigheten att bröderne vorc ute. Han tyckte att han väl skulle velat hs en kamrat, med hvilken han kunnat bortspråks den långa vinternatten. Det är-väl sannt att hvad prata angick, kunde vår resande ingalunda räkna på munkarne som förestodo denna barmhertiga stiftelse, ty de vorc som man vet, utgångne för ait uppsöka förvillade vandiare. En enda bland dem bade qvarstannat hemma, men det var just densamme som stod och ringde på klockan och det var icke tänkbart att han, i det hiskliga ovädret och i det mörker som nu rådde, skulle kunrs upphöra med ringningen, en sak som i så vä sendtlig mon bidrog tall dei bergsirakten för irrades räddning.