Aftonbladet – 27 juli 1846, sida 2

vänliga land, kan man någorlunda göra sig ett begrepp om hurudana vägarne skulle vara under förra århundradet; då nutidens verksamhet, tillgångar och snille knappast förmått öfvervinna de otsliga svårigheter, som tycktes göra denna trakt allde!es otillgänglig. Vid denna tidpunkt voro dessa väger verkligen ofarbara under åtta månader af året och under de fyra öfriga måinaderna var det icke försigtigt att färdas der, då vissa vindar blåste, eller då ett ymnigt regn hade smält snön på de högsta bergstopparne. Också var herberget Lautaret på den tiden vida mera besökt än hvad det nu är. Dess personal utgjordes då af sex barmhertiga bröder, de der ganska ofta hade tillfälle att utöfva gästfrihet och visa medlidande. Så snart en storm utbröt i bergen, ringde de på en liten klocka, som salt på en stårg, högt öfver herbergets tak, på det att derna klockas pingtande måtte för de vilseledda resande tillkännagifva, hvarest de skulle kunna erhilla hjelp. De goda munkarne sjelfva, klädda i sina bruna kåpor och barfotade, begåfvo sig, med en käpp i handen, ut fös alt uppsöka de resande, som blifvit öfverfallna al stormen eller lavinerna. Brinnande bloss, placerade på eit visst afstånd från hvarandra. utvisade den väg de borde taga, för att återvända till herberget. Intet år gick förbi, då icke dessa goda munker frälsade et stort an tal olyckliga från en säker och ryslig död. Men år 1780, i Juli månad — en tidpunkt då färdandet kring trakterna af Pelvoux är Jättare och mindre farligt — mot slutet al en dag som bade varit ganska varm för att vara i dess: högt belägna trakter, erbjöd herberget Lautare