Aftonbladet – 27 juli 1846, sida 2

icke denna hemska anblick, som vi nyss afmålat. Den lilla dalen, i hvars medelpunkt det befinner sig, var helt och hållet fri från snö och några blommande växter syntes här och der bland granitskärfvorna, som öfverallt uppstucko ur marken. Några fruktträd, som de ensliga munkarne hade planterat i herbergets lilla trädgård, mer för nöjets än nyttans skull, ty de hade aldrig burit någon frukt, voro nu betäckta med späda löf. Detta utgjorde Lautarets sommar. Solen hade gått ned bakom spetsen af Genevre och kastade ännu på alpernas snöiga hjessor denna bleka rosenfärg, som man så mycket beundrar på de stora landskapsmålarnes taflor, såsom till exempel de af Degnan, som så mycket har studerat Daupbiu och så väl återgifvit flera af dess nejder. Undantazande några hvita och till häliten genomskinliga moln, som stadnade nästan orörliga öfver spetsen af Pelvoux, var himlen ren och af en beundransvärd klarhet. Allt var lugat i dalen; till och med bullret af en skummande forss, som nedstörtade från en närbelägen klippa, var nu något döfvadt, för att icke störa den majestätiska öknens: heliga tystnad; det enda buller, som man då och då hörde, var bräkandet af en kamelhbjord, som gick förbi på kanten af bråddjupet, eller skriket af ett murmeldjur, sora varseblef en högt upp i luften kretsande örn, hvilken hotade det ech dess glädtiga sällskap. Oaktadt detta skenbara yttre lugn, bade munkarne i Lautaret ganska väl märkt, utaf vissa tecken, att aftonen icke skulle förflyta utan storm. De tecken, dem deras mångbepröfvade