STOCKHOLM. Med södra snällposten ankommo på f. m. idningar från Hamburg af d. 48, hvilka dock cke innehålla senare underrättelser från Paris och London, än gårdagsposten medförde. STORBRITANNIEN. Lord Normanby säges komma att afgå såsom engelsk ambassadör till Paris, hvarifrån hertisens af Wellington broder, lord Cowley, som beklädt denna post under hela den tid, Peelska ministeren satt vid styret, lärer blifva rappellerad. Den nye vicekonungen i Irland, lord Besborough, hade d. 44 dennes hållit sitt intåg i Dublin. Hans val lärer väckt mycken belåtenhet i Irland, äfven af det skälet att han till börden är Irländare. Det har förut varit nämndt, att när Ibrabim Pascha bevistade en sammankomst i The Royal Society of Artsp, vid ett tillfälle då en prisutdel-: ning skulle äga rum, och presidenten komplimenterade honom för den ökade glans, som dagens högtidlighet måste vinna genom furstens besök, ät presidenten undfalla sig ett särdeles oförväntadt tillägg till komplimenten; han yttrade nemligen att den lysande gäst, som nu hedrat samfundet med sin höga närvaro, väl fordom varit i strid med England, men att säkerligen ej någon ovilja deröfver nu mera återstode i hans själv. Detta tillägg, som engelsmännen sjeliva funnit opassande (vuntoward), måste blifva stötande från den som gjorde det; presidenten var nämligen ingen annan än Sir Edward Codrington, segraren vid Navarino, hvars bragd tvingat Ibrahim att inställa sina härjande segertåg i Grekland. Ibrahims tolk, Nubar, öfversatte genast alltsammans, hvarpå Ibrahim svarade ganska lugnt: att minnet af det förflutna icke stadnat qvar hos honom; men att bäst vore om man begrofve alla sådana hågkomster; det ges, erinrade han, i mitt land ett ordspråk, som säger att man ej gör väl genom att påminna någon om hans olyckor., — Efter detta svar uppstod Ibrahim med mycken värdighet och lemnade sällskapet, beledsagad till sin vagn af vicepresidenterna och sekreteraren. s ITALIEN. Pius IX fortfar att föröka stn redan vunna popularitet genom åtskilliga enskilda företag. Sålunda har han ej bortgifvit det genom hans upphöjelse lediga biskopsstiftet Imola, utan lå