Norsk ståndpunkt uttalad. Man finner en kla redogörelse för de antiskandinaviska rörelser som ibörjan gjorde sig gällande i Norge, mer hvilka snart besegrades. Högtidligheterna i Lund (sid. 44—60) vorc ganska betydliga. Ej mindre än 200 Lunden ser hade beredt sig, att göra följe till Köpenhamn. Sammanräknade voro således de Skan dinaver, som kommo att gästa i den dansk: hufvudstaden öfver 500 personer. Midsommarsaftonen anlände hela denna yrglingaskara till Köpenbamn. Jublet vid dess landstigning va utomordentligt. Åsyna vittnen intyga, att ingen upplefvat någonting härmed jemförligt, och berättelsen (sid. 67 och följ.), så enkel och blot Taktisk den är, hänför oemotståndligt genom sjelfva sitt innehåll. Vi skulle erfara, hete: det, hvad det ville säga, att blifva helsade a en hel huifvudstad med en befolkning af 450,00 menniskor! Ny-toldbods portar öppnades och genom dessa inströmmade efterhand det oänd liga tåget. I spetsen gick en afdelning af der danska bestyrelsen, efter hvilken fördes de z nationernas flaggor, derpå följde musiken, si sångföreningen med sin fana, och de 4 student korpsernas ordförande; sist kommo de öfvei 4300 studenterne, 6 i hvarje led, Danskar oct Gäster förtroligt arm i arm. I tågets midt sig man de 4 från Lund medförda studentfanorna. Vistelsen i Danmark slöts d. 28 Juni. Berättelsen om allt hvad Svenskar och Norrmän under de fem märkvärdiga dagarne upplefde ; naboriket, sträcker sig ända till sid. 166; hvarefter hemresan beskrifves i tvenne särskilda afdelnicgar, den första för Norrmännens hemfärd. hvilka började återtåget, och den andra (sid. 474) för de Upsaliensiska Svenskarne. Vi anse oss ej kunna ända denna redogörelse med något bättre, än med berättelsens egna slutord, hvilka tillika utvisa hvilken föreställning de resande sjelfve hysa om resans så mycket omtvistade politiska ändamål: Förstår man med en andlig förening ej ett tomt ljud, utan någonting verkligt; innefattar man derunder något mer än ömsesidig gästvänskap och förtroliga samqväm; menar man dermed en förening i anda och sanningp, eller en likstämmighet i önskningar och intressen, et! samlif i litteratur och konst, en endrägtig sträfvan för ett stort gemensamt ändamil, för framtida odling och förkofring, — så tro vi, att i en dylik andlig union ligger den enda säkra borgen för de Skandinaviska folkens framtida bestånd och lycka. Hvad den åter i politiskt hänseende bär i sitt sköte, kommer framtiden att utvisa. När iden hunnit att mogna, när folken en gång i sin heihet kommit till fullt medvetande af densamma, då skall hon inträda på det politiska gebitet. Eller menar man, att Samhället icke hörer till Folkens andliga lif, och att den politiska utvecklingen kan godtyckligen ryckas ut ur kretsen af Andens öfriga rörelser? Problemet af en yttre samhällsförening, i hvilken. form en sådan är önskväird och verkställbar, tillhör imedlertid kommande slägter; och säkerligen skall den närvarande generationen hinna att nedstiga i grafven, innan den sett den inre gemensamhetsandan — hvarje yttre förbindelses nödvändiga förutsättning — rätt lefvande uppblomstra i Skandinavien och fullkomligt gencmtränga den stora massan af dess folk. s Man har sagt, och det har till öfverflöd blifvit upprepadt, att vår tid är en söndringens tid, att en allmän; genomgående splittring och negativitet är hufvuddraget i dess karakter. Men erbjuder den då inga företeelser af en gladare, mera löftesrik och positiv beskaffenhet? Är ej det Skandinaviska enhetssträfvandet en sådan? Och är väl detta någonting tillfälligt, isoleradt, utan sammanbang med den allmänna riktning, som de Europeiska folkens tänkesätt tagit? Det kan ej nekas, att rörelser, likartade med de Skandinaviska, visat sig ibland de Germaniska och Slaviska folken, att äfven de vaknat till medvetande och erkännande af sina vidt förgrenade stammars enahanda ursprung och bildning, samt att de arbeta på att så nära som möjligt sammansluta sina medlemmar i ett stort gemensamt intresse för inre förkofran och yttre bestånd. Häntyda då icke alia dessa rö