Aftonbladet – 22 juli 1846, sida 2

helsa. Hennes försäkringar att hon icke hade det minsta onåt deraf och att hon med nöje ville åter deltaga i sällskapslifvet, vunno icke gehör hos hennes far; allvarsamt förkunnade han sin oryggliga vilja vara att hon denna afton skulle iakttoga kammararrest, och suckande, men lydig, måste Alanda qvarblifva på sitt rum. Tidigt följande mor: gon besökte öfverjägmästarn sin dotter: hon var redan fullkomligt klädd och väntade blott på till. låtelse att få begifva sig till sällskapet. Glad och öfverraskad skyndade hon emot sin far. Ack, du kommer sjelf, min goda far! Hur tycklig är jag icke, ropade hon, i det hon mec stormande ömhetsbetygelser kysste hans händer oct bedjande betraktade honom. Icke sannt? du äl iu icke ond på din Alanda mer, och jag får jv vara med i dag på jagten? Nej, nej, det kommer icke i fråga, svarade öf verjigmästarn med allvar; dock kunde han, oak tadt sin faderliga stränghet, icke underlåta at bjertligt kyssa sin dotters liljehvita panna. D1 måste i dag, sade ban, sköta din helsa här hem ma till straff för du var olydig i går och vek ifrår baronens sida. Det kommer icke alltid en Plut till din räddning. pPluto ? frågade hon med siora ögon — har jagade bara vargen på mig; men i min räddnin; har han ingen del. Hvem då? frågade öfverjägmästarn högst för vånad. Gustaf ensam dödade vargen! ropade Aland och rodnade öfver sitt förhastade utrop. Ja så, baronen ! rättade öfverjägmästarn, små skrattande öfver sin dotters förvirring. Nå, be rätta mig då en gång hela äfventyret, men rigtig och utförligt; du vet jag tycker om det grundliga. Lydigt b:gynte Alanda berättelsen, men med el röst så beklämd, som om hon skulle biktat hel sitt bjerta; dock hastigt hänfördes den eldiga flic