Aftonbladet – 22 juli 1846, sida 1

SS met återigen löst. Ett skott lossade; och öfverjägmästarns röst hördes: Fatta i, Sultan — — Nero, hugg i — håll fast Det var pappas bössa; han felar aldrig målet, ropade Alanda. Åro der tvenne vargar, sade Gustaf, så är den andra nu utom sig och elden och hundarna dessutom drifva honom till raseri. Riktigt, min Plu:o jagar redan den andre — — Jagten rasade hit och dit i moraset ; vargen ville ej komma fram, frustande stampads hästarne med uppresta manar, ty de hade redan väderkorn af rofdjuren. Alanda red from; hennes häst skyggade undan och stod orörlig med spända näsborrar. In iskogen hördes något röra sig: Alanda såg lågande ögon blixtra fram mellan träden, ochi ett ögonblick störtade sig. Pluto på den lurfviga Vargen och keastade honom till marken. Nu vältrade sig båda djuren i rasande dödskamp. Blödande slet värgen sig lös ifrån hundens sönderslitande tänder och sprang rakt frem på Alanda. :Förskräckt, men indå modigt, kastade hon, sittande till häst, sitt spjut på vargen; men hennes darrande hand sigtade misste, och nu rusade vargen i fullt raseri på den veka flickan och fattade uti henne med blodigt gap: Gustaf såg den fara som hotade Aanda, och, med våld styrandesin motsträfviga häst, kyndade han till hennes bjelp. Sitt spjut kunde an icke begagna sig af, emedan han då fruktade tt äfven kunna skada Alanda; derföre grep han ned mäktig hand vargen i nacken, hästarne skygsade ifrån HKvarandra, rofdjuret höll fast sitt byte och ryckte Alsnda ned af hästen, hon föll och sargen behöll i sitt gap endast ett stycke af henes sammetspels. Gustaf höll vilddjuret sväfvande luften och slog det med väldig kraft emot en rädstam, liksom det icke varit annat än en räf. Vergen föll döende ned; Alanda såg ännu det ross