Aftonbladet – 22 juli 1846, sida 1

och jag hålla oss till höger; så snart hundarn skälla gripa vi verket an. Alanda, min raska flic ka, lofva mig att icke vika ifrån baronps sida. Alanda nickade djerft, svingade sitt spjut likson hade det blifvit henne uppdraget att skydda der ädle gästen. : Ofverjägmästarns kärleksfula blicl följde den höga smidiga flickan, der hon i en grör sammetspels flög fram på den dansande atlasskim. mein, tills hon försvann i skogen. Derpå bega! han sig sjelf med Konrad till höger in i den täta småskoger. Under det nu den vida kretsen af skallfolk och skyttar allt mer och mer trängde sig tillsammans och långsamt och tyst drog mot medelpunkten, red Gustaf bredvid Alanda försigtigt genom den tjocka skogen. Han betraktade. den djerfva ryttarinnan buru hon, skickligt tyglande sin eldiga springare, satte, öfser stockar, trädrötter och gropar, eller med behagliga böjningar undvek de nedhängande tallqvistarne. Hennes ögon blixtrade modigt emot den fara, hvars storlek hon icke anade, och hon skrattade åt honom, då han omsorgsullt ville gifva henne förhållningsreglor. De voro nu: vid kanten af det stora moraset, hvilket i en lång fördjupning genomskar skogen. Endast den stränga vintern gjorde det möjligt att beträda detta sumpiga kärr. Hög torr vass, törnbuskear, af stormen nedbrutna tallar, fläderbuskar och gämla murkna, af mossa. betäckta trädstubbar gjorde denna trakt endast tillgänglig för hundar och villebråd. Alanda höll stilla och lyssnade. Hundarne voro redan lössläppta och Pluto uppgaf några dofva, hesa ljud. l bVargen görmer sig derinne och är nära. Pluto har vädrat upp honomp, hviskade Gustaf; vi skola rida bort till skogsdungen .. Plötsligen ljöd alla hundarnes förenade, rasande kall; det rörde sig i den torra säfven, en hund troligen biten — tjöt jemrande; derpå bröt lar