Aftonbladet – 22 juli 1846, sida 1

I —----- -:z:!l6 —— — ——kring stora eldar, öfver hvilka gigantiska kittlar hängde. Hören j alla! ropade öfverjägmästaren; vi hafva vargar i skogen. Jag Vill hemta derss pelsar och j skolen hjelpa mig dertill. Inom fem minuter måste alla dessa kittlar och korgar vara tomma. — Derpå bryta vi upp och på vägen till vargskallen måste alla vara tysta som muren. En timma derefter var trakten, der vargarne uppehöllo sig, omringad och alla skyttarne fördelade på sina serskilda håll. — Små eldar brunno rundt omkring, för att vargarne ej skulle våga sig fram ur sina gömställen. Der spåren visade, att rofdjuren tågat in i den tjockaste småskogen, höllo öfverjägmästaren, Alanda, Gustaf och Konrad till häst Alanda red eatlasskimmeln och Gustaf vid hennes sida sin kolsvarta Pongolahingst. Båda voro blott beväpnade med spjut. Konrad svängde i handen en väldig hillebard, och öfverjigmästaren hade sin lodbössa och ett tjockt tyskt jagtspjut. Henrik hade undanbedt sig äran af denna spiling chase, i trots af allt det begabberi, hvarmed Alanda retade hans mod. — Några jägare höllo i kedjor sex stora till vildsvinsjagt inöfvade doggar och Gustafs ungerska varghund Pluto, ett. stort skönt djur, hvit, långhärig med spetsigt hufvud och rfvig svans, nästan lik en hvit Varg, tycktes redan iafva väderkorn af sin fiende; ty hans ögon Jåjade och han drog sig så mycket han kunde inåt måskogen. Andtligen förkunnade en bornsignal, att omringingen var slutad, och öfverjägmästaren befallde ned dämpad röst: J pikörer skola draga med hundarne efter,spåen ända till kanten af kärret! der släppen j hunarne lösa; ty vargarne gömma sig säkert i småkogen der borta öfver moraset. Ni, herr baron,l: tgör jemte Alanda den venstra flygeln, Konrad!