Aftonbladet – 21 juli 1846, sida 3

sin behagliga värma öfver och omkring ctt stor bord, fullsatt med mat, flaskor, skålar och glas Det frusna jagtsällskapet samlade sig omkring der välgörande elden, som snart smälte rimfrosten u: herrarnes mustascher. Hvarje eld var omgifven a stora ify!lda krus, hvilkas korkar drefvos af det ko kande innehållet högt upp i luften och med dem spred sig en vederqvickande, välbekant doft, hvara kavaljererna kände sig så lifvade, att de utan omständigheter fattade krusen och glasen, slogo i, serverade både damerna och sig sjelfva och tömde i hast den kostliga punschen. Under denna värmande och lifvande förberedelse till frukosten lät imedlertid öfverjägmästarn göra anstalter för jagtstraffet. Den dödade hinden, ett präktigt djur, blef utsträckt på marken i den ställning som en rapphönshund, då han gör tout beau; en grön granqvist stacks i hans mun och två torra qvistiga grenar i hans öron, för att dermed ironiskt beteckna de felande hornen, hvilken brist den närsynta Seraphine icke hade märkt i sin jagtifver. Nu var djuret i ordning och vid öfverjägmästarns vink ljödo jagthornen med klavande toner, kallande sällskapet till jägarerätt. De slöto alla en vid krets omkring hinden. Vid en förnyad vink af öfverjägmästarn följde en högtidig tystnad, och i det han steg fram uttalade han med dof röst: Jag, en rättvis jagtvän håller här, Utan skymf och utan skam, En rättvisans stränga dom. Denna ädla, gamla hind Ar i skogen skjuten här. Hvem bekänner sig ha gjort det? Att min hand den straffa må. I stället för att stiga fram gömde sig den förskräckta synderskan Seraphine bakom Alanda.