Aftonbladet – 21 juli 1846, sida 2

——m Ja, sade hon sakta med beklämd röst; bans 5gons ultryck, hans ton full af allvar ochj: känsla trängde till djupet af hennes hjerta,l hon förmådde icke slå upp sina ögon emot Gustaf. Jag går för att utbedja mig er fars medgifvande,, slöt han, i det ban tryckte sina läppar med värma på Alandas darrande hand, och hastigt lemnade han löfsalen. Skakad och rörd i sitt innersta, sjönk Alanda ned tillbaka på divanen. Af hvilken storm utaf blandade känslor — tvifvel, hopp, kärlek och längtansfull segerglädje kände hon sig icke hänryckt! SKALLGÅNGEN. Följande dagen kämpade ännu morgonrodnaden med den kella vinternattens dimmor, då redan allt på Schollenhof var i full rörelse. Jagtborn ljödo, bundar skällde, jägarne ropade och från alla sidor kommo klingande slädar med gäster ifrån grannskapen. Jägare i tjocka pelsar, betäckta med rimfrost, helsade hvarandra med höga glädjerop och ilade darrande af köld in i det gästvänliga slottet, der öfverjägmästarne bjertligt emottog de gamla vännerna. Redan voro de flesta jagtkamraterna samlade i stora salen, då Gustaf temligen sent slutligen syntes. Han var klädd, som aftonen förut, i samma gröna frack och samma hvita pantalonger, men fracken var tillknäppt ända upp till halsen och i stället för skor hade, han engelska patentjagtstöflar af kautschuk. Öfverjägmästaren presenterade genast för honom sin son Konrad, som helt oväntadt hade hemkommit om natten för vigtiga affärers skull. Gustaf gladde sig åt bekantskapen med den raske landthushållaren, och de båda unga männerna skakade hvarandras händer bjertligt och kraftigt.