Aftonbladet – 21 juli 1846, sida 1

Imot, utom sin hand, också sin:lefnadslycka som han måste öfverlåta åt er, Om han förlora Ispelet., Det är blott ett rättmätigt straff förde giftlystna: herrarnes:öfvermod och en följd af deras fria vilja, svarade hon med sårad känsla. Tillåter ni mig, min nådigaste, att anmärka det jag blott har förklarat jnsatsens olikhet, och således icke vill företaga mig försvaret af detta spel med menniskolycka, — En jeml!ikhet kunde endast då äga rum, om ni spelade band emot hand, lycka emot lycka. Så är det ju, inföll Alanda, glömmande sig sjelf; eller tror ni, att jag icke vågar min lycka tillika med min hand i ett spel med en sådan meh som Henrik? Gustaf lyssnade till dessa ord med spänd uppmärksamhet. Ingen qvinna — tänkte han — talar så om den man hon älskar, Förtjust, men dock till utseendet kall, fortfor han: Icke en gång denna möjlighet upphäfver insalsens olikhet, emedan er motspelare, ifall han vinner, är också emot sin vilja tvungen att antaga er band., Jag trodde, att denna tvungna olycka kunde fördragas! svarade Alanda med upprörd känsla. Visserligenb b-dyrade Gustaf med rörelse, men snart :hemtånde sig, sade han: Må vi hålla oss.vid insattsens likhet. Om lyckan kan fördragas eller icke, gör ingenting till saken. Men förutsätta vi den händelsen, att den äålskvärda, men stolta Alanda förlorade partiet emot en man, sådan som Henrik, och blefve deröfver utom sg som Schillers Turandot, då Kalaf