Aftonbladet – 20 juli 1846, sida 2

RESE-MINNEN. NÅGRA BLAD UR MIN RESE-JOURNAL. II. Den 26 Juni 1846. — — — Klara vid babords ankare, ljöd chefens kraftiga stämma; — klart för-ut — svarades der; — låt gå ankaret! — — och den tunga jernkettingen löpte ut skramlande och rasslande med det tunga jernankaret, hvilket genast plumsade ned i det yrande vattnet och sökte sig väg till den djupa botten, der det fattade sitt säkra tag, — och det stolta hafsslottet gjorde för ett ögonblick några darrande ryckningar; men låg straxt derefter, lik en hvilande svan, på den lugna vattenspegeln, som lyste af den nedgående sommarsolens sista, guldstänkta purpurstrålar. Vi äro då åter vid Öresund, efter omkring tre veckors frånvaro. På venstra stranden ligger straxt bredvid oss det höga Kullaberget, med sitt lilla fyrtorn; längre fram några fiskare-lägen och Kraperups röda tegeltak, inbäddade bland löfträdens friska grönska; vidare de höga, mörka skorstenarne vid Höganäs bruk och Vikens hvitmenade kyrka, med sitt röda tegeltak. På den högra stranden ligger det idylliskt sköna Seeland med sina planterade skogar, bland hvilka här och der fridsamt framsticka bostäder, hvilka med sina, i allmänhet hvitmenade väggar göra ett behagligt afbrott mot trädens grönska. Längst bort i fjerran hägra Helsingörs kyrka med Kronborgs slott och Kärnans höga tornruin. Det är med en egen behaglig känsla man återser det älskade fosterlandets stränder, sedan man för en tid varit kringkastad på hafvet; Vi anträdde visserligen vår resa under de mest lyckliga auspicier, ehuru dessa straxt derefter något förmörkades af notisen om korvetten Carlskronas olyckliga öde. Den väntades dagligen tillbaka, men — menniskan spår och Gud rår,! Det var eget med denna korvett, att, redan då den för första gången, år 1841, lemnade hamnen, den då gjorde det under olycksbringande auspicier. Afvenså vid anträdandet af denna, dess sista utfärd, förlidet år: vid ankarets lyftning å Carlskrona redd gick en man öfver bord och — tillsatte lifvet. Resan börjades således med en olycka, och slutades med en ännu förfärligare, — och lyckligtvis sällsynt. Vi hoppades väl ännu att notisen härom grundade sig på något misstag, men detta hopp försvann snart. Vi hade väl icke det nästan vulkaniska Vest-indiens, på hafvet förfärliga och ögonblickliga orkaner att frukta; men hefvet är allestädes nyckfullt, — det fingo vi äfven snart tillfälle att erfara. Vi lemnade nemligen Öresund bittida en kulen morgon i början af denna månad, och passerade förbi Kulla-Gubben,, hvilken likväl icke ännu hunnit att rätt vakna, utan hade sin höga och kala hjessa insvept i en grå florshufva, — samt styrde upp genom Kattegatt, emellan dess klippor och skär, hvilka dock nu mera, sedan goda lysoch blänkfyrar finnas anlagda på alla sidor, endast un. der storm och dimma böra vara farliga för en uppmärksam seglsre. Lodning anlitades dock hela den följande natten, och styrmannen, som lodade, sjöng då och då sitt famnar 492, famnar 46 0. s. V., allt zom lodlinan utvisade detta djup. Snart Ilcmnade vi dock landet ur sigte och började ströfva omkring på hafvet. Väderleken var väl temligen vacker, men luften i allmänhet höstlikt kall, fuktig och stundom blåsig. Några dsgar gjorde dock härifrån ett behagligt undantag, bland hvilka isynnerhet den 149 Juni utmärkte sig. Då var himlen klar och luften fullt sommarvarm, med ända till 23 graders värma i skuggan. Hafvet låg lugnt som en spegel, och ingen våg krusade dess omätliga yta, på hvilken endast ett och annat segel i det herrliga solskenet glänste likt hvita perlor på den klart himmelsblåa grunden. Det syntes ingen gränsrand emellan himmel och haf; — de voro ett. Ett sådant tillfälle kunde ej släppas ur bänderna, utan begagnades genast: ett badsegel lades ut och vi badade oss nästan samt och synnerligen i det etter-salta hafsvattnet, i allsköns trygghet för alla de glupska odjur, som här bebo detta element, och af hvilka en och annan redan under dagens lopp hade visat oss sina mörka ryggfenor, dem de uppsträckte öfver hafsytan, för att äfven på sitt sätt njuta af det behagliga solskenet. Äfven gjorde vi ett försök att öka vårt matförråd med litet färskt, samt utiade i detta ändamål våra krokar åt alla håll, men förgäfves; ingen ville nappa på dem, — och det må man ej förtänka honom. Hastigt reste sig dock på afton ett blygrått moln vid horisonten; en lätt vindkåre krusade snart den förut spegelblanka ytan, — och innan niorgonen hade vi en lindrig solståndsstorm, så kallad emedan storm vanligen inträffar straxt före, under el