Aftonbladet – 17 juli 1846, sida 3

höga jätteväxter, fordrades en inbillniogsförmåg: som kensten och icke naturen skänker oss. Der förädlade känslan härstammar från den bildad: fantasien, och utan den är menniskan blott er förstånd:g automat, som med kritikens svärc afskär de trådar, som sammanbålla vårt hopp vår sälihe, och ödelägger hela vårt inres verld. Hvilken njutning kunna väl konst, skönhet och natur buda oss, om vi — utan fantasi och utan känsla — endast betrakta dem med förståndets kritiska ögon. Huru kallt och tomt allt vore utan denna rika fantasi, ha fröken Alanda cch hennes väninnor redan bevisat oss. Ja — och jag ser redan i min fantasi, sade öfverjägmästaren, högtidligt upplyftande sitt glas, ;er, min herr baron, som en blifvande lysande parlamentstalare, tillfredsställande och förtjuande alla partier. Jag proponerar en skål för min ädie gäst och hans fantasi; lefve de! Jublande instämde alla häruti. Överraskad ch rörd såg Alanda nu för första gången den alle Nordländaren lågande af poesiens himmelska eid. i Här, som hennes fars komiska allvar hade sfvertygat honom alt allt sjillöst tvång borde vara bannlyst, liknade Gusta! icke mer en kall och solig vinterdag; här utvecklade hans låande själ sitt hjertas rika blommor, och det ina skämtet från hans läppar elektriserade den llmänna konversationen. Alanda vågade knapvast lyssna till sitt upproriska hjerta; skygga ning att kanske hennes närvåro lifvade honom; om bade ju ändå nog hårda strider att bestå not denne stolte man och var fast besluten tt heldre — dö, nej att heldre genom makten