Aftonbladet – 17 juli 1846, sida 2

mm — LL ——— — De tunga slädorna skramlade i full fart öfver den knarrande snön; närmare och närmare huano de målet och ellt flitigare smällde de långa piskorna, hvars slag genljudade i den tysta skogen. Ändtligen hade våra resande framför sig en stor, oöfverskådlig, hvit slätt, der långa allter, som alla hade Schollenhof till medelpunkt, bevittnade att fruktbara fält hvifade under denna tjocka snömatta. Bakom den mörka furustogen sjönk den nedgående solen, som en lågande eldkula, i ett haf af violettröda dimmor. Vid dess sista strålar stannade slädorna framför slottet Schollenhof. Det var en enkel byggnad, lik ala vanliga tyska herresäten. Midt framför en fyrkantig gård, som slottsherrens öga fritt öfversår, visasade sig husets facad. Men icke här höllo slädorna, utan bakom på andra sidan åt trädgården, som genomskars af landsvägen. Det föll Gustaf genast i ögonen, att här vid vägen skiljdes trädgården ifrån slottet genom en hög mur utan dörr eller port. Han kunde ice begripa hur man, utan en lång omväg, skulle kunna komma i trädgården, En glaskupol och långa orangerifönster syntes öfver muren. På gården kördes fram trädvirke på stora kälkar, förspända med ystra bästar. Denna solida, husliga verksamhet, tillika med åsynen af det väl underhållna slottet och dess omgifningar gjorde — som all ordning och flit — ett behagligt intryck på de kommande gästerna. Öfverjägmästaren emottog redan vid slädan sin unga svenska vän, och underrättade sig med deltagande hur resan hade bekommit honom.