Aftonbladet – 15 juli 1846, sida 2

För öfrigt bör jag säga er i förtroende, att Alanda gerna vill förlora; ty hennes hjerta har redan länge tillhört Henrik. Således är det endast hennes stolthet, som min son har att befara. Men hon skell icke känna sig förödmjukad, om hon besegras af en mästare, com anses lika skicklig som hon. Jag skall meddela Alanda min plan och er vägran, och — icke sannt — om hon då sjelf beviljar det, så lyckliggör ni min son genom uppfyllandet af min begäran ?, Gustaf fann si3 besvärad af denna enträgenhet, och var nära obeveklig i sill nekande svar; men kammarherrn hade omedvetet, genom försäkran att Alanda sjelf gerna ville uppoffra sig åt den utlefvade Henrik, i Gustafs bjerta stuckit ett törre, hvars stygn verkade gynnande för bans dristiga begäran. Efter ett kort stillatigande förklarade Gustaf: Innan jag besluter mig, måste jag först tala med fröken Alanda., Och om hon bifaller?, Så vill jag i detta spel emot henne försöka hela kraften af min förmåge,, lofvade Gustaf i häftig sinnesrörelse. Jag tar er på orden!, ropade den lycklige kammerherrn, väl vetande att Alanda af uppretad stolthet skulle antaga striden mot den mäklige schackspelaren. Örfverjägmästarn bade i sin beundran öfver den lilla Dshingis icke gifvit akt på detta samtal. Då nu kammarherrn meddelade honom det glada löfte, han erbållit af baronen, förmörkades hans höga panna och han kastade en hastig, lågande, misstänksam blick på Gustaf, men