Aftonbladet – 15 juli 1846, sida 1

var vred, harmsen i högsta grad, förbittrad på denna öfvermodiga menniska, som öfver allt djerfdes möta henne i alla hennes tankar, i alla samtal och framför allt i hennes hämndtörstiga hjerta. Hon önskade att kunna vedergälla hans ironiska atrapp med någon ännu skarpare, hon ville öfverträffa, bestrida, besegra och förödmjuka honom i allt. Den stolta flickan hade denna gång velat besöka residensstaden, för att hastigt njuta af alla dess nöjen och tillika vinna schackpartiet emot Henrik, för att med hans hand kunna Jyckliggöra en för honom smäktande väninna. Nu hade alla dessa glada föresatser plötsligen blifvit tillintetgjorda af denne odräglige nordiändare med sitt genomträngande, kalla väsende. MHärtill kom äfven att den i otid pratsamme Henrik redan triumferande förtrott henne, att svensken skulle blifva hans medhjelpare. Denna oväntade underrättelse förskräckte Alanda på allvar: hon kände, att för denne motståndare svigtade hennes tro på sin seger... Och om han segrade och icke en gång för sig sjolf, utan för denne stackarn, — om bon för hela sin lifstid skulle tillhöra Henrik, — nej, heidre dö! Af alla dessa sinnesrörelser, som Gustaf oskyldigt hade uppväckt, anade han intet. Såsom dagens lejon såg han sin tid och sin person så jemnt tagna i anspråk, att det blef horom omöjligt de nästkommande dagarne att infinna sig hos kammarherrens, dit dessutom ingenting särdeles drog honom. Den der passerade aftonens små händelser voro alltför vanliga och obetydliga för att göra annat än ett ytligt och flyktigt intryck på ett sinne, sådant som hans, vant