Aftonbladet – 15 juli 1846, sida 1

,Det är egentligen ingen mohr eller neger ifrån Afrika,, upplyste Gustaf; ty ban har, som ni ser, mina herrar, hvarken ulligt bår eller svarta naglar, utan dessa äro hvita och hans näsa spetsig. Dschingis är ett af Hindostans barn, hvilka, troligen härstammande från Madagaskar, uppfostras för de indiska templen och aldrig blifva sålda. Det är bekant att Iikare och schackspelare lättast vinna inträde i de asiatiska magnaternas hus. På så sätt vann jag denna gosse af en Bramin uti Benares, som till trots för sin kasts fördomar ofta spelade med mig. Jag upptog Dschingis som min fosterson, och jag har låtit sorgfälligt uppfostra bonom., I min Snabbfarare, sade öfverjigmästarn betänkligt, skulle han troligen frysa ihjel; men jag skall låta hemta honom i min Värmare, cch i den skall han kunna resa till Kamtschatka utan att förkyla sig. Våra fruntimmer skola lifligt önska att få se er lilla svarta fosterson, instämde kammarberrn. Hur är det, han förstår ju hvad man talar till honom?, Dechingis, kom bit, ropade Gustaf på engelska. Gossen kastade i hast den hvita hunden åt sidan, var i ett hopp hos Gustaf upp i divanen, och slog sina armar smekande omkring hans hals. Skulle du väl vilja se vackra fruntimmer? frågade Gustaf. Ja gerna, af allt mitt bjerta gernar, bedyrade Dschingis, läggande sina små svarta händer med rosenröda naglar på sitt hjerta. vÄro de likaså sköna och vänliga, som bajadererna i våra tempel?