Aftonbladet – 14 juli 1846, sida 1

God afton, min fröken! Ni är ännu sea i morse skyldig min stumma beundran en förklaring. Jag förvånade mig öfver seldonet på edra skäckar. Hvarför ha de icke korstyglar? De fyra särskildta tömmarne med stora knutar måtte vara besvärliga att hålla? Ni skämtar, herr baron, svarade Alanda, något förvånad; ty ni känner visst de ryska seldonen och vet, att man säkrare styr hästar af olika temperament, om man har särskildt töm för hvar och en. Dessutom äro de inga schäckar. Hvad äro de då?) frågade Gustaf, vänligt. Vi förstå ju med skäckar mångfirgade, fläckiga häsar ? sade Alanda, med liflighet, och då Gustaf endast nickade, fortfor hon med ånnu mera ifver att berätta: min far har en särdeles kärlek för Ovanliga färger på hästar. Efter mycket bemödande har det lyckats honom att få tillsammans en hermelins-skimmel, en gullfärgad fuchs, en porcelains-gul och en chocolåd-brun skimmel. Men det sällsyntaste — en atlas-skimmel — har jag icke varit istånd att få, sade öfverjägmästaren, gående till dem; i morse först var jag så lycklig att få se en sådan. Jag nästan afundas er, herr baron, dess ägande.n Nu vände Gustaf sig åt den talande och såg med häpnad på honom. Han tyckte sig se Carl den tolfte stå lefvande framför sig, alldeles sådan som han beundrat honom afmålad på museum i Stockholm. Det var samma skarpa drag, samma markerade näsa. Omkring de fylliga läpparne lekte samma leende, ur de stora, blåa ögonenlyste samma godbjertenhet, och