Aftonbladet – 11 juli 1846, sida 1

är för öfverjägmästaren von Schollenhof, om hvilken jag redan berättat er alt han är högsta matadoren för vårt jägareförbund. — Jag måste presentera er; vi kunna omöjligen fiona ett briljantare tillfälle. — Mina herrar! jag ber er följa mig. Denna kallelse gällde fem eller sex andra jägare, som under tiden ridit fram med en mängd åtföljande pikörer, alla på höga hästar och med spjut och lans. Hela sällskapet jagade larmande öfver den knvarrande snön, flög med väldiga språng öfver landsvägsdiket och omringade, under ödmjuka belsningar, de resande. Alandea, uppå sin höga plats, öfverstrålade hela den glada, vinterliga gruppen. Med lätt, förtrolig helsniog mottog bon de bekanta jagtkamraterna, och brydde skömtande den oskicklige räfjägaren, hvilken förut förklarat benre för sin tillämnade fästmö. Jag, måste tillstå, ropade hon, att du bar utmärkt dig med ära, Henrik. Det tycks som du skulle blifva konseqvent i dina karusellöfningar; ty aldrig såg jag dig der så väl träffa miste på ringen, som nu på räfven. Jag förbehåller mig revanche,, svarade Henrik; men för den vapenvanda Alanda, som aldrig kastar miste på den lilla ringen i ringbanan, blir det också lätt att träffa villebrådet i en jagt. För att bereda dig detta nöje, så bjuder jag dig till Blend:ngen på en spiting chase på smått och stort vildt. Du refyserar väl icke?, Nej, visst icke,, svarade Alanda, leende, under det bon utur eit e:ui framtog en cigarr, lät kusken tända på den och begynte röka. Jag tycker: detta slags jagt just påminner mig om medeltiden, och när vi förfölja bjortarne