Aftonbladet – 10 juli 1846, sida 1

jag inte skulle få gå så ovärduger, utan nödgas dröja ännu ett år och lära mej bätter!...n AcCk, vi ska nog lära när du blir frisk, Hanna lilla; du skall komma öfver till vårt och läsa för Erik, han som löser som en prestlo Hannas matta öga klarnade vid dessa ord, och hennes magra, gula fingrar ströko sakta Elins hand. Jaz gret så mycke i natt, jag tänkte på kyrkvärdens Maria, som hela gårsnatten var ute och roade sej vid läjeret!... jag drömde om henne så mycke... jag tyckte hon dröjde och dröjde... och kom så för sent ti!l skriftermålet i dag... tror du att hon kom för sent... eller hvarföre bar jag drömmi så? ..., Du har tänkit på Maria, derföre kom hon för dej i drömmen... men hon var med bland nattvardsbarnen i dag, det vet jag med all säkerhet.n Så hon var det!... Ilsannes föräldrar borde väl ha sagt henne, att hon skulle hållit sig hemma och grunnat på sitt, eller prosten borde ba sagt henne att de inte går an att komma med så fåfångliga tankar inför Herrans ansigte! Elin medgaf riktigheten af Hannas yttrande, men sökte derjemte att luzna den stackars flicekan och småningom föra hennes tankar på mindre upprörande ämnen. Detta lyckades slutligen, och då hon lemnade sia unga vän, hade solen längesedan gått ned, men den sjuka kände både ljus och värme inom sig. Ett godt menniskobjerta är såsom solen: det värmer, lifvear och upplyser allt omkring sig. — —