Aftonbladet – 10 juli 1846, sida 1

trodde hon hastigt, såsom fruktade hon att vid närmare betänkande ångra sitt beslut, åter sin skatt åt friherre Sinclairs beskydd, och gick till länsmannen för att taga råd angående saken. Till Gretas stora, både förvåning och sorg, antogs icke panten. ,Uadsättningspannemålen såldes blott i större partier,, underrättade henne länsmannen; Greta gick ohulpen hem och täppan var och förblef öde, på några morotsängar när, hvilka nu utgjorde enda utsigten för dessa fyra personers hushåll under påföljande vinter. Greta hade icke heller någon ko eller andra husdjur, ty, som stugan var belägen helt nära stora landsvägen, der många dagdrifvare gingo fram, hvilka af okynne roade sig att köra kreaturen med sig mot staden, hade hon, efter flera obehag och förluster, nödgats beröfva sig äfven detta medel till familjens underhåll, serdeles sedan hon flera gånger fått lösa ut sina husdjur hos närmare staden boende sockenboar, som herbergerat dem. Barnen kunde hon icke släppa ifrån sig, emedan de utgjorde dagsverkena för ofvannämnda lägenbet och dess alla förmåner. Nu var den yngsta flickan sjuk. Det var vårfrossan. Greta hade med vanlig rådighet sökt att sjelf kurera henne för det onda. Flickan hade, efter Gretas föreskrift, nyttjat allehanda läkemedel. Hon hade pflisat i fisk, flåsat i bastu och rinnande vattenn, oförvarandes burit en spindel eller s. k. nåcke i en fingerborg på bröstet, och slutligen hade Greta med egen hand ,stöpr öfver henne, — allt förgäfves. Nu hade Greta och de äldre syskonen varit borta hela Guds långa dagen för att se kungen