Aftonbladet – 9 juli 1846, sida 2

Samt med sin DUStFUuI Kungsnolms forsamnnags Bylkogård begrafven, bemälte Pettersson icke, såvidt fattigvårdsstyrelsen har sig bekant, någonsin anlitat den allmänna eller enskildta välgörenheten, och icke eller varit å nämnde församlings fattighus intagen, än mindre derstädes aflidit. Stockholm den 4 Juli 1846. Ado!f Fogelström. Kamrerare vid Eungsaolms före. fattigvård. Ån ÅXXXÅÅXÅTE—ee (Insändt.) TILL HERR J. L., RÖRANDE DESS ÄNNU NÅGRA ORD OM NATIONALMUSEUM. Det kunde synas besynnerligt, att insändaren Om Nationalmuseum och något om byggnpadskonsten i Sverige har fått en annan insändare, herr J. L. af alldeles stridig lära, tätt bredvid sig utskickad landet omkring af samma tidningsredaktion. Men saken är enkel. Ett annat liberalt blad har — svårt är att veta hvarföre — skjutit bort allt sitt krut emot det der odjuret, som heter psanring i denna sak; och Aftonbladet är liberalt i så vacker mening, att det tillåter äfven motståndare, att der få komma in att hålla tal, sedan likväl dem slagits i pannan, till allmäntigenkänpningstecken, en stämpel som lyder: införes på begäran. Hvad nu den sin ssk alltid trogne insändaren, en bekant författare hvars alnslänga artiklar varit införda i Aftonbladet,, beträffar; så skuile väl han anses, vid sådan ställning, komma att sitta emellan? Åh nej! sanningen, ärligt skött, är ej af den beskaffenhet. Cicero säger ju: O! magna vis veritatis, que eontra hominum ingenia, calliditatem , sollertiam, contraque fictas omnium insidias facile se per se ipsam defendatr ). Och herr J. L., såsom han nu heter, har ett svårt arbete att sköta, huru han än vänder sig; ty svårligen, får han vind i seglen, när sunda förnuftet ligger stick i stäf. På den fråga han uppställer: är Helgeandsholmen, som Aftonbladsförfattaren så ifrigt förordar, en fullt tjenlig byggnadsplats för museum, svarar han imedlertid sjelf, på försök, ett styft nej! Att här omständligt åter genomgå det sanna svaret på denna fråga, kan ej vara den bekante författarens, mening, då han anser attsådant vore, både oskickligt emot den läsande allmänheten, och obehöfligt för saken. Samma författare skall, i stället, låta särskilt trycka till ett häfte, hvad hans svar, i de alnslånga artiklarne, innehållit, samt med fullständigt sakregister förse detta, så att, efter beqvämlighet, ett eller annat ämne ken uppslås om museump eller om byggnadskonsten i Sverige, allt som saken fordrar. Allmänheten, tilläfventyrs äfven den kommande, kan sedan lätt väga, och återväga om det behöfves, alla de anförda skälen i denna den sköna konstens och landets hederssak, der landets nytta, i dess slöjders formförädling, är tillika och oskiljaktigt förknippad. Författaren lemnar för öfrigt helt och hållet åt ett blidt öde hvad Rikets Ständer vid nästa riksdap, må göra. Hvad han högst af allt på jorden önskar, är att de alltid må endast handla efter landets sanna väl; då med dem, så, en älskad konungs höga vilja och glädje säkert gör slldeles ett. Beslutet att i en ny upplaga trycka artiklarne, hindrar imeålertid visst icke, att här ännu en gång låta herr J. L. smaka Malnen); synnerligast som han behagat försäkra, att Aftonbladsförfattarens artiklar väckt mycket uppseende bland allmänheten, och, om detta är sannt, det torde vara att hoppas, det hon gynnsamt ville hafva tålamod att se, ännu herr J, L:s bädanfärd. Särdeles anmärkningsvärdt måste det alltid vara, alt, när någon träder upp emot de mycket besvärande ,artiklarne, det så gerna inträffar, att inga egna ledande åsigter uppställas och utvecklas; utan att författarens motståndare helst sysla med att tillverka klara osanningar. De borde dock redan hafva funnit, dessa herrar, att deras vederpart är -— OM Mar meg pynt län OM Ar —Ma Fr vaken, och veta, alt osanning straffar tungt sigl. sjelf, när den fremdrages. Att nu visa detta, måste med läsarens benägna tillåtelse, insändaren här först intaga ett helt stycke af hr J. L:s artikel: hans taflav öfver Kyrkholmen. Insändearen hoppas dermed, och genom några tillagda noter, lätteligen göra åskådligt, så väl i allmänhet att den värde herr J. L. rörer sig alltjemt i osanning, som särskilt barnsligheten eller falskheten i hans ömma förtjusning i omgifningarne af Kyrkholmen, och grundlösheten i de inkast han gjort emot den af insändaren lemnade korta, men i hvarje ord sanna, beskrifning öfver samma punkt. Nära ligger allt detta i dagen, och det synes jemväl såsom hade hr I. L. skrifvit särskilt med beräkning att vinna landsorten, som ej bar tillfälle att med egna ögon se det verkliga förhållandet; ty att han skulle hafva midt i hufvudstaden trädt upp med anspråk eller hopp att der binda läsarens öfvertygelse genom ett futtigt ordprål,l utmed verkligheten sjelf, det vore — utom att det visade en högst ringa aktning för sina läsare — säkert också alltför mycket enfaldigt från en utan tvifvel vand intrasslare. Se här hans ord: Aftonbladsförfattaren uppritar visserligen en afskräckånde tafia af utsigterne från nämnde holme (Kyrkholmen). Åt öster, säger han, Skeppsholmsbron af skräp, På Skeppsholmen ett grått berg af gemen form, en rad skjul, ett par fartyg, afklädda sin granna segelskrud och tryckta under brädtak, eller ock rakna att vänta på sin slopning;! på Djurgården ännu vidare, och endast skjul. Åt! norr Sillhofvets plank på några famnars afstånd, samt höga vedstaplar färdiga till bål. Åt vester: grannens Vägg)). Vi skola likväl försöka att uppdraga en annan tafla, som vi frukta blifver väsendtligen olik den ofvan anförda. Först måste vidock buga 0ss i stoftet ?) för den lärde Aftonbladsförfattaren och anropa honom om förlåtelse för det att vi icke kunna förmå oss att benämna söder för möster, öster för norr) 0. 8. V. Såsom han gjort 5). Nu !) O! Sanningens stora makt, som lätt försvarar sig, medelst sig sjelf, emot menniskornas snille, ! slughet, fintlighet, och emot ailt slags ränkor af osanning, 2 Alt herr I IT pphugar sig i stoftet för Afton